Dagboksinlägg

Vad är det egentligen som skapar detta enorma habegär hos oss? Forskarna tror att det helt enkelt är en kvarleva sedan vi började vår irrande färd i världens. Att vi redan från första början var så inriktade på att samla på oss mat och saker att vi inte kan sluta trots att vi för länge, länge sedan fyllt vår kvot av kläder och saker.
Vi hade en vild diskussion härhemma för en vecka sedan. En ung tjej som älskar skor, och köper sådana för många sköna tusenlappar diskuterade i sin frånvaro, och ifrågasattes.
Men...då är min fråga...är det egentligen någon skillnad på kvinnors och mäns köpande av saker? Eller?
Män vill ha teknik, snygga bilar och alltid senaste telefonen. Nja, inte precis alla, men nästan.
Min älskade pojkvän hatar teknik och blir heller aldrig vän med alla dessa telefoner som passerar i hans liv. En simpel lur för att ringa och sms:a med skulle räcka till honom, men de som hamnar i hemmet innehåller massor av extravaganser som aldrig används.
Jag tycker teknik är intressant, och jobbade i över tjugo år i en elaffär där jag mer än väl fick mitt lystmäte. På den tiden reparerades rakapparater och brödrostar, liksom mikrougnar och dammsugare. Idag slängs de på soptippen, och ökar vårt berg av hälsofarliga delar. Något jag anser vara fullständigt vansinne, och säkert slår tillbaka på nästa generation.
Det tog några år innan jag insåg fördelen med att kunna data, och vägrade att ens befatta mig med eländet. Idag är jag överlycklig över att kunna använda min lilla älskade Mac och har insett vidden i att kunna använda den till fullo.
Än så länge föredrar jag riktiga böcker framför skärmar, men vem vet...jag kanske ändrar mig där med. Inget är väl som doften av en ny oöppnad bok, och ljudet när de första sidorna vänds. Brr, jag får rysningar. Och ännu bättre är det om namnet utanpå den är mitt. Känslan av att hålla en egenskriven bok i handen är nästan(jag säger nästan) som att få barn. Lyckan är inte lika himlastormande, och hjärtat bultar inte fullt så mycket, men det är nära, mycket nära.
Inatt har jag plitat ihop novellen till Vildsint 2 (hoppas jag iallafall, man måste ju kvala in dit) och skickat den till en lektör som skall granska den. Hoppas, hoppas att jag kommer med. Att synas är lika med att finnas inom författarvärlden. Det dräller av människor som har intressanta, roliga och berörande böcker. Min önskan är att min tid kunde dubbleras, och att jag hade minst fyra armar och lika många ögon. Då skulle jag skriva med ena paret, och läsa med det andra.
Nu skall jag lägga ihop internet för inatt, och sätta mig med filmmanuset Ett slag för mycket som verkar bli en jäkligt bra film. Hoppas bara att jag hittar någon riking som kan sponsra mig att göra filmen.
ha en underbar natt!
P.s Ni som väntar på de nattliga sexnovellerna får vänta lite till. Produktionen ligger nere för ögonblicket i brist på tid.