13 november 2010

TEMA Fördel och Nackdel


”PANG! KRASCH!BOM!” Ljudet av tillknycklad plåt når våra öron när vi sitter vid frukostbordet och jag kastar mig handlöst upp för att titta vad som hänt. Min man stiger upp från bordet i lugnare takt, men är minst lika nyfiken som mig. ”Vad i glödheta var det?”

Chockad ser jag en röd liten sportbil sitta som inkilad mellan våra älsklingsäppelträd. En smal strimma av rök kommer från delen där motorn sitter, och mot ratten ser jag ett yvigt, mörkt nästan svart hår ligga pressat. Mot den spräckta rutan syns en hand täckt av blod. Jag ser fingrarna röra sig och störtar fram i tanke att utöva mina ynka kunskaper i hjärt-lungräddning.

Min man öppnar försiktigt dörren och mannen eller rättare sagt killen, för han är ung trillar ut och tas emot av honom. Med handen mot huvudet som ser ut att hänga som på en trasdocka försöker vi lirka ut honom, men inser till vår förtvivlan att han sitter fast.

”Skynda dig in och hämta mobilen…ring 112! ” Min röst är hög och gäll.
Han rusar in och kommer ut genom dörren igen efter bara en kort stund. Larmcentralen vill att han fortsätter ha kontakt och försöker guida oss igenom hur vi skall bära oss åt. Mina två fingrar mot killens halspulsåder visar att det finns en liten gnutta liv kvar, men blodet som rinner ur mun och öron påvisar att det är akut.

När jag tittar in i bilen ser jag att nackstödet flugit sin kos och blir lätt skärrad när jag inser att bensintanken spruckit och att innehållet just nu sprids över vår gräsmatta. ”Vårt hus? Tänk om det börjar att brinna? Max?” Jag tittar på vårt älskade nybyggda hus och kalla kårar av obehag rinner längs ryggraden. ”Vi kan bara vänta och hoppas.” Max håller om mig och smeker min kind. ”Brandkåren är på väg älskling…men…det ser inte bra ut.”

Bensinen rinner över hela bilen och dränker in allt i sin närhet. Plötsligt hör vi ett lågt stön och ser att ögonvitorna på killen rullar upp. Han blir tyngre och tyngre i mina armar och jag ser desperat på Max som rullar fram vattenslangen och springer in efter brandsläckaren vi förvarar i källaren.

Jag hör signalerna innan jag ser dem, och mitt hjärta lugnar ned sig några slag. Svetten lackar på min panna och jag tittar fram och tillbaka gång på gång mellan bilen och huset.
En tunn rännil banar sig väg genom gräsmattan som sluttar mot huset, och Max skyndar sig att slänga en av filtarna vi förvarar i hammocken på den.

Det känns som att ord är överflödiga och mina tänder klapprar mot varandra. Max och jag tittat varandra djupt i ögonen. En slöja av tårar täcker mina, men jag ser att han ler uppmuntrande samtidigt som ögonen är fyllda av ren och skär skräck.

”Du kan släppa nu…” Killen som pratar presenterar sig, men jag är inte nåbar och vågar inte hoppas att allt skall vara över. Brandbilen töms på killar klädda i stora klumpiga dräkter och efter bara några sekunder har de dränkt in bensinen med ett vitt skum. ”Det här medlet reagerar med bensinen och bryter ned den.” Mannen som pratar har tagit av sig hjälmen och går runt bilen som mer eller mindre är klar att användas som konservburk. ”Er stora fördel är att ni har de här jättarna som tog emot smällen.” Han klappar leende på den skrovliga stammen på äppelträden.
Tyvärr kunde vi inte göra något för honom där.” Brandmannen pekar på killen i bilen som nu ligger på backen på ett grönt skynke. Hans nacke gick av i kraschen och antagligen har han inre skador.

När bärgningsbilen kranat över det som återstår av den lilla röda sportbilen och lämnar vår tomt känner jag att jag äntligen kan andas ut.
Det känns som att tiden stått stilla, men när vi kommer in i köket ser vi förvånade att det har gått fem timmar sedan vi gick ut.

3 kommentarer:

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...