Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



2 november 2010

TEMA Skriv om att gräva


Resan till London hade tagit på våra små, och deras humör låg långt, långt ned på botten när vi anlände till hotellet.
Elias som med sina 10 år var äldst i gänget tittade storögt omkring i rummet som hotellet kallat det barnvänligaste av dem alla, och ville packa upp sina nya jeans för att inviga dem.

Med gemensamma krafter duschade jag och min man Martin samtliga fem barn och satte på dem nya fräscha kläder som var lite snyggare än de vanliga dagiskläderna. Emilia skrek av ilska då hon fick tvål i ögonen, och lilla Kalle hällde ur mer eller mindre hela flaskan schampo. ”Mamma! Jag vill inte bada mer!” Teo som var näst äldst ställde sig helt sonika upp, och klev ur badkaret drypande våt. Naturligtvis slutade det med ett kabrak utan dess like. Med ett högt skrik halkade han på det ljusa lackade trägolvet, och slog huvudet i golvet. Samtidigt drog Kalle med sig lampan som stod på ett litet bord i rummet. ”Lilla vän hur gick det?” jag rusade ut i rummet för att se vad som stod på, och möttes av Martin som satt och höll om sonen medan han noga kollade att inget gått sönder på honom. Lampan låg i tusen bitar på golvet, och jag skyndade mig att hämta städsaker för att åtgärda det.

Efter lite mer bök och stök befann vi oss äntligen nedanför Big Ben den omtalade. Barnen sprang åt höger och vänster med benen fulla av spring. Jag och Martin var svettiga och hann knappt säga någonting till varandra. Emilia satt snällt i sin vagn med Lydia i knäet.

Då uppenbarar sig en lustig liten svartklädd man inför våra ögon. Leende schasar han ihop ungskocken och placerar dem på en tjock filt han lagt på backen. Med några snabba grepp förvandlar han sin svarta kavaj till en röd/gul/orange/blå randig sak med knappar stora som tefat och fickor som sitter osymmetriskt. Ur en liten väska plockar han upp ett par megastora färgglada byxor som han glatt mimande trär över sina vanliga. Mannen vinkar till sig Elias och ger honom en pensel och en liten burk, sedan pekar han på sitt ansikte och sitter blixtstilla.

Jag och Martin sätter oss bland de andra som tysta med öppna munnar betraktar skådespelet.  Mannen målar med svart penna över det vita som Elias precis målat i hans ansikte, och duttar till med penseln på Elias näsa så att det bildas en liten nos. Nu har Lydia rest sig och tultar förväntansfullt fram till mannen och Elias. ”Ja me!” Hennes röst är uppfodrande och hon pekar på sin näsa. Han duttar snabbt till en nos på den lilla och vinkar till sig de andra för att de skall få detsamma.

Lugnt viftar han bort barnen från sig, och tar upp en liten ring ur väskan som han trär en näsduk genom. Plötsligt gräver han en lång stund i sin ena näsborre och visar sitt fynd för oss. Barnen rynkar på näsan och skrattar. Han lägger snorbusen i näsduken och tvinnar den flera varv, sedan drar han ut duken och vecklar upp den. En vit duva kommer fram.

”Mer! Mer! ” Ropar barnen och klappar händerna av förtjusning. Mannen tittar sig omkring innan han sätter in fingret i näsborren och om igen gräver omkring därinne. Lydia tittar på mig och ler osäkert. Jag ler tillbaka och kramar om henne. Långsamt plockar mannen fram tallrikar och bestick som han placerar på den gråa trottoaren. Med vida gester bjuder han in barnen att sitta och lägger ett grönt äpple och en liten smula av busen på varje tallrik.

Skrattande sätter de sig på varsin plats och lyfter händerna för att ta tag i äpplet. Jag skyndar mig att plocka fram kameran för att knäppa några bilder och missar precis när barnen skall ta en tugga av äpplet….som piper högt och sprutar vatten. De skrattar så att de nästan kiknar och vänder äpplet mot mannen och sprutar ned honom.

All dålig stämning är som bortblåst, och efter att vi skänkt några sedlar fortsätter vi vår rundtur.
Dig nose Pictures, Images and Photos

4 kommentarer:

  1. Vilken fin historia... Är den sann?.

    Oj vad glad jag vart

    SvaraRadera
  2. Är det han på bilden? Känns som det är självupplevt. Kul!

    SvaraRadera
  3. Wow, helt underbart! Så fint skrivet och med varm humor så att man bara sitter och ler...
    Tack Anitha!

    SvaraRadera
  4. Va glad man blev av din historia :)
    roligt berättat!

    SvaraRadera