Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



5 november 2010

TEMA Snubbla och Hymla

”Det är ingenting att hymla om…vi behöver nya golv i huset. Annars kommer vi att invaderas av råttor nu till vintern.” Katrin svepte jackan ännu tätare runt kroppen, och hämtade ett par raggsockar i byrån. ”Fryser inte du?” Pontus log mot henne och slog sig på magen med handen. ”Äh, jag blir varm av fläsket som omger min kropp. Du är så spinkig att jag ibland undrar om jag skall tvångsmata dig. Det är inte alls underligt att du blir kall.”


Katrin gjorde en åkarbrasa och drog ned den stickade tröjans ärmar över de vitblåa händerna. ”Jag reder mig, var inte orolig för det du. Vill du ha lite te?” Hon backade mot diskbänken och missade alldeles att lyfta extra mycket på vänsterfoten för att undvika brädan som petade upp. Med ett högt ”BUMP!” satte Katrin sig på ändan och kände ischiasnerven protestera. Pontus nästan flög fram till henne och tog hennes händer i sina. ”Hur gick det? Jag skall ta tag i det här idag…jag lovar. Gubben Larsson lovade att skänka några brädor mot att jag hjälpte honom på gården några timmar.”

Pontus tittade länge på Katrin som grimaserade när han tog i henne. ”Har du mycket ont?” Hon nickade sakta och slokade med axlarna. ”Skall det här aldrig ta slut? Inte nog med att man blir sjuk, man blir fattig också. Du har det bättre utan mig…varför envisas du med att stanna?” Katrin satte sig mödosamt på yttersta kanten av stolen, huttrande och nästan blå om läpparna. ”Försäkringskassan lovade att skynda på mitt ärende, men jag undrar om de inte säger så bara för att bli av med mig. Tänk om du ändå kunde få ett jobb igen. Så mycket enklare det skulle vara.”

Pontus lade armarna i kors och studerade Katrin som varit hans käresta sedan lång tid tillbaka. Cancern hade gröpt ur ansiktet på henne så att det bara återstod tre hål. Håret som varit hennes stora stolthet var nästan silvervitt och tunt, så tunt. De smala handlederna såg ut som små tändstickor och fötterna verkade alltför stora för hennes kropp. Likt en fågelunge satt hon så värnlös och skör framför honom, och det fanns absolut ingenting Pontus kunde göra för att stoppa eländet. ”Tänk om jag kunde dra tillbaka tiden och göra allt annorlunda. Skulle det spela någon roll? Du och jag har aldrig haft det lätt, men vilken Gud tillåter en människa att ha det så erbarmligt dåligt som dig?” Pontus gick fram till Katrin och lade armarna runt henne. Han lutade huvudet mot hennes magra axel och blundade. ”Kunde jag bara ta halva din smärta vore jag glad. Älskade, älskade du finns det något jag kan göra?”

Katrin drog sig ur hans famn och tittade honom i ögonen. ”Du vet vad. Jag klarar det inte själv, men du kan…” Hon reste sig upp och stapplade fram till spisen. ”Du vet vad…”

Pontus ögon fylldes av tårar och han skakade våldsamt på huvudet. ”Aldrig! Hör du det…Aldrig! Läkarna säger ju att det finns några procents chans att du blir bättre.” Han höjer rösten vartefter han pratar. ”Det finns en chans. Döden är ingen utväg för dig….ge inte upp…” Katrin häller vatten i kaffebryggaren och trycker på strömbrytaren, och strax fylls köket med det hemtrevliga puttrandet av den. Hon tar fram en kopp ur skåpet som ställs på bordet, och hasar sedan till skåpet för att hämta nästa. ”Jag kan hjälpa dig.” Pontus nästan viskar fram orden. Katrin tittar på honom och ler. ”Det är lugnt…jag behöver röra på dököttet. Sitt du kvar.” Han ser allvarligt på henne. ”Jag hjälper dig.”

Då förstår hon och stannar till i rörelsen. ”Gör du? Men…du sade…” Rörd över hans omtanke har hon svårt att prata, men känner samtidigt en djup tillfredsställelse. ”Ikväll?” Viskar Katrin och lägger handen på hans nedlutade huvud. Pontus nickar sakta. ”Tack älskling, tack…” Tårarna letar sig nedför hennes kinder.

När nattens mörka mantel sveper in över det lilla huset som knappt har någon belysning samlar Pontus ihop vätskan de använder för att lindra i sprutan och letar darrande upp det rätta stället. Med läpparna mot Katrins trycker han sakta in vätskan i hennes kropp och ser sedan det tärda ansiktet bli slätt när hon lämnar honom.


Breast Cancer Awarness Pictures, Images and Photos

4 kommentarer:

  1. Gripande. Grubblar en del på det som mer eller mindre omärkligt håller på och inträffa, att vi blir mer och mer beroende av vår familj när samhällets sociala skyddsnät försämras. Det handlar inte bara om livet, kärleken och döden längre, utan också om att vara ekonomiskt beroende av någon annan.

    SvaraRadera
  2. Intressant text, men gick det inte väl fort i slutet?

    SvaraRadera
  3. Jag funderar på hur jag själv skulle göra i ett sådant läge. Det går inte att veta. Sorgligt men en del av livet.

    SvaraRadera
  4. Hopplös situation. Särskilt i Alliansens Sverige.

    SvaraRadera