Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



17 november 2010

TEMA Tillslag

De syns bara som svarta skuggor som går i rad. Vapnen hänger över axeln och hjälmens visir är neddragna.
”Måste vi…” Viskar Pär till sin befälhavare, men blir nedtystad innan han hinner säga vad han ville ”Sch!” Andreas fäller upp visiret med en smäll och sätter fingret för munnen.
Petra smyger ikapp dem och är mycket noga med att rikta vapnet uppåt. Hon pekar mot Andreas uppfällda visir och ser undrande ut. Med gester visar hon att de snabbt måste vidare.

Pär tycker att hela grejen verkar urlöjlig. Uppdraget som sådant är väl okej, men hela den här karusellen med att vara svartklädda och smyga omkring Albert Karlssons hus som om han vore en terrorist. Han tittar på Petras svartmålade ansikte och fnissar till. Hon är en kanontjej, men tar ibland  livet allt för allvarligt. Att Petra är den som leder tillslaget finns det inget tvivel om. Likt en Hitler i kvinnoförpackning styr hon dem mot målet med exakt precision.

Husets fönster är upplysta och man kan ana en stor mansgestalt i rummet . Teven flimrar och volymen är hög. En hund står mot fönstret i grannhuset och iakttar sällskapet som smygande förpassar sig från träd till träd.
                                                                                                                                                                                                                                                                   
Vägg i vägg med huset finns ett stort växthus. Det hörs ett dovt surrande från en värmefläkt därinne, och från ett öppet takfönster strömmar en skarp doft ut.
Poliserna står tryckta mot väggen efter varandra. Hunden hos grannen börjar skälla medan han ställer sig med tassarna mot fönstret. Petra ser salivstänken från den på rutan. ”Är ni redo?” Hennes fråga är viskande och skarp. ”JEPP!” Männen sätter sig på huk en efter en och Andreas viftar åt den bakomvarande truppen att läget är under kontroll. ”Då kör vi!”

Mannen som möter dem när de slår in dörren är lite blekfet och i sextioårsåldern. Han svär högt och famlar efter något under bordet. ”Stå still! Är det ni som är Albert Karlsson?” Mannen nickar och han bleknar ännu mer. ”Vi är från polisen. Det ryktas i trakten att ni har Marijuana i ert växthus. Stämmer det?” Albert tittar förvånat på kvinnan som bredbent och med hakan stolt lyft pekar på honom med vapnet. Hennes röst är mycket auktoritär och Albert känner sig utsatt. ”Jag…jag…jag vet inte vad du talar om. Var har ni hört det?” Petra beordrar Andreas att springa ut till växthuset och kolla medan hon sitter kvar med mannen.

Efter en liten stund kommer Andreas in igen. ”Ja nog har han en odling alltid. De står där vackert rad i rad med varsin blomlampa ovanför sig.” Petra sätter handfängsel på Albert och följer med Andreas ut.

I växthuset som specialinretts enbart med syftet att odla Marijuana står växterna i rad med odlingsdatum och annat intressant skrivet på en liten lapp vid varje kruka. En skarp doft av svett ligger över hela lokalen. ”Tänk så mycket olycka det ligger i det här.” Säger Petra plötsligt. ”Så många haschpsykoser och självmord. Jag hatar sådant här, ja alla droger förresten.” Andreas tittar länge på alla växterna och minns sina egna trevande försök som yngling. ”Det luktar inte speciellt gott, men det smakar som…som rulltårta ungefär. Jag förstår de som åker dit på det.” Petra tittar olycksbådande på Andreas. ”Vad? Har DU använt sådant här? Det trodde jag ju inte om dig.” Andreas möter hennes blick. ”Ungdomssynder.”

En polisbil rullar in på tomten med blinkande lyktor och Albert Karlsson sätts i bilen.

Grannhunden klöser intensivt på fönstret så att det bildas repor i glaset av hans klor. Han kastar sig gång på gång med hela sin tyngd mot fönstret och tungan hänger fladdrande utanför munnen.
Andraes, Petra och Pär går tillbaka till bilen som står dold på en gata ett kvarter bort, sedan åker de till polisstationen nöjda med nattens tillslag.





4 kommentarer:

  1. Texter om droger och polisarbete är ofta ganska rått skrivna. Din text är det inte, utan den är mer ömsint. Tycker om skildringen av poliserna i texten och deras inbördes relationer.

    SvaraRadera
  2. Bra! Gillar hundens saliv (alla detaljerna, menar jag)

    SvaraRadera
  3. Håller med om att beskrivningen av poliserna känns mer mänsklig än vanligt. Bra

    SvaraRadera
  4. Fint med alla detaljerna som ger närvarokänsla

    SvaraRadera