Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



28 december 2010

TEMA Befalla

De blåa ögonen stirrade stint in i mina, och den vackra amourbågen som omramade dotterns mun var lik ett tjockt streck. Håret stod åt alla håll och hon fräste fram orden. ”Du lovade mamma, du lovade.” Händerna rörde sig yvigt åt alla håll och det syntes klart och tydligt vems dotter hon var.

För några sekunder mindes jag min egen ilska när min mamma nekat mig något jag så innerligt längtat efter, och skrattade till. Dottern lutade huvudet mot min axel och sänkte rösten så den blev mjuk som en kurrande kattunge. ”Mamma? Snälla?” Det var svårt att värja sig när tösen gav mig den smeksamma blicken, och jag kände hjärtat slå några slag extra av kärleken som strömmade genom mig.

Innan jag hunnit säga något vände hon åter i humöret och de blå ögonen blixtrade. ”Jag befaller dig att göra det! Hör du det!” Hon reste sig upp och gick fram och tillbaka på golvet med stampande steg. ”JAG BEFALLER DIG!” De små händerna slog på bordet jag satt vid, och för andra gången idag blev jag förflyttad till min egen barndom då jag stampat med fötterna när något gått mig emot.

Istället för att svara henne räckte jag ut armarna och log mot henne. ”Stumpan, kom! Du vet att jag älskar dig mer än livet självt, men ibland måste jag bryta löften för att de är omöjliga att uppfylla.” Hon satte armarna i kors och trulade med munnen, små, små tårar banade sig väg över den barnsligt rundade kinden. ”Du…du…du lovade.”

För några sekunder försökte jag hitta en väg till att göra som hon ville, men det var totalkört och jag var den enda som kunde jobba när Elias var sjuk. ”Jag måste jobba älskling…annars ligger tanten där hela dagen utan att kunna ta sig upp. Mitt jobb är att hjälpa henne i hemmet och sig själv, och Elias är mycket dålig och kan inte jobba. Älskling…jag lovar att gottgöra dig.”

När jag hoppade in i min bil och for till jobbet var det med tungt hjärta. Dottern stod och vinkade i fönstret med ledsen min, och jag grät inuti.

4 kommentarer:

  1. Känner igen alla olika känslolägen som en tonåring kan hoppa mellan. Känner igen mig själv.

    SvaraRadera
  2. Ett stycke vardagslivsdramatik.

    SvaraRadera
  3. Jag fattar inte hur du hinner med att skriva så mycket som du gör.

    Gårdagens kollektiva text blev intressant. Hur går det idag ?

    SvaraRadera
  4. ja tungt hjärta får man ibland...
    Bra

    SvaraRadera