Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



10 december 2010

TEMA Det förgångna


I det förgångna var jag en man…förvisso rätt feminin, men dock en man med snopp och hår på bröstet. Rösten lät som om jag var kvar i målbrottet och mina tankar på flickor slutade vid att jag kände mig som en väninna. Vi satt med dockorna och dansade runt i vackra tyllkjolar som deras mammor köpt till dem.

Pappa var galen…fullständigt , komplett galen. Han bombarderade mig med gevär och dataspel som gick ut på att döda. Ingenting var för dyrt för hans älskade son, med stark betoning på son. När han anmälde mig till kursen i karate utan mitt medgivande fick jag mamma på min sida. Uppbragd i det innersta ställde hon sig beskyddande jämte min sida och hytte med fingret åt honom.
”Kalle vill ju inte…låt honom bara vara. Allt det där hinner han ju sedan.”
Jag var bara sju stackars töntiga år och tyckte livet var pest.

Skolan klarade jag galant, förutom en sak…gymnastiken…
Det var en enda lång pina att brottas med grabbarna och spela tuffa basketmatcher där de körde en armbåge i mig eller något dylikt.
En enda lång sträcka av upptåg för att visa mig hur grabbiga de var.

Som femtonåring fann jag till sist mig själv. I mammas garderob en ljuv sommardag då resten av familjen var på midsommarfest.
Jag minns att syrran bar en underbar blommig klänning som gjorde mig grön av avundsjuka. När hon kramade mig innan de for drog jag sakta under andlös förstumning över den glatta, tunna väven av sammanbundna silkestrådar.
”Du är jättevacker.” Min röst var hes.
Emma log och smekte mig över kinden utan att säga något.

Egentligen tror jag att hon förstod långt innan mig vad som var på gång, och inte brydde sig speciellt mycket. Jag var hennes älskade bror, punkt. För Emma fanns inget svart eller vitt. Hennes vänner var av olika nationaliteter och olika läggningar.

Familjen lämnade huset och jag strosade in i mina föräldrars rum. Gled med händerna över mammas genomskinliga nattlinne, och kände doften av parfymen hon bar för dagen.
Sakta drogs jag utan att tänka på det mot mammas garderob. Öppnade den på vid gavel och flämtade till.

Den dagen fann jag mig själv. Klädesplagg efter klädesplagg provades, och jag var fylld av en underlig eufori av alla vackra färger som omslöt min smala nästan magra kropp. För första gången i mitt liv sträckte jag på mig och verkligen såg i spegeln på mig själv.

Dagen efter gick jag till en psykolog som var förstående och både länge och väl vände och vred på mitt liv och min själ. Han lovade att prata med läkarna och att hjälpa mig.

Nu gick det inte fullt så lätt, men jag var envis och alla prövningar jag gick igenom gjorde så att jag växte. Pappa hatade mig, och bad mig flytta samma dag. Emma var ganska förstående och kramade mig hårt. Och mamma, ja mamma hon bara grät.

Men nu står jag här. Carolin Nilsson nitton år, och okysst.

9 kommentarer:

  1. Kikar in och läser lite här på fikat :)

    SvaraRadera
  2. Japp, sånt e livet, är lite självupplev eller varit nära en familj där pappa vill ha,en son. en son som gillade bilar och hatade Barbies
    Kalasbyxor på huvudet och idolen var ariel
    ett helvete i 18 år och nu hoppas jag att han i sitt vuxna liv hittat till den han var oavsett om det är I kvinnokropp eller manskropp.

    SvaraRadera
  3. Ja vi är trångsynt i mycket.
    I alla andras familjer skulle det gå bra och vi nickar snusförnuftigt.
    Hoppas för guds skull inte jag är trångsynt.
    Bra text intressant

    SvaraRadera
  4. Jättebra! Ja jag hoppas vi en dag accepterar att vi i första hand är människor allihop inte i första hand kvinna eller man.

    SvaraRadera
  5. Fint fram till upplösningen i expressfart.

    SvaraRadera
  6. Bra skrivet, hade gärna läst ett lite långsammare tempo i slutet.

    SvaraRadera
  7. Hemskt av far att agera så, hoppas Carolin fann sig själv och sin kärlek. Skulle inte vilja kalla det trångsynthet, förnekelse mer. Håller med lite, du slöt ihop påsen fort.

    SvaraRadera
  8. Enkel text utan för mycket krusiduller. Jag gillar dock den snabba upplösningen. Rakt på sak och koncist!

    SvaraRadera