14 december 2010

TEMA Favorit


”Kom då Kasper! Skynda dig!” Lisa sprang gatan fram med hunden hack i häl. Som vanligt hade hon glömt att knyta kängorna trots att farmor tjatat sig blå i flera år om det. Kasper kom in i Lisas liv när föräldrarna omkom i en trafikolycka. Farfar Kalle bar in det lilla knytet och lade det i Lisas armar en kall novembermorgon när isarna precis lagt sig.

Lisa älskade sin hund över allt annat, och ville knappt gå över till sina vänner Rita och Karsten. ”Kan inte ni komma till mig? Kasper blir ledsen när jag lämnar honom.” Barnen lekte och stojade dag efter dag i det stora dragiga huset som egentligen skulle mått bra av att få lite färg och några extra lager isolering.

Lisas stora rum var fyllt av leksaker, och farfar som var snickare hade byggt ett prinsesstorn där hennes säng var inrymd. Kasper blev större och större för att till slut inte växa mer. Kärleken till Lisa var obegränsad och han förvandlades snabbt till valp igen när hon jollrade med honom som en mor till sitt barn.

Farfar gillade inte riktigt att Kasper gick efter vägen, och sade till Lisa flera gånger. ”Bilar är hårda och hundar mjuka, tänk på det.” Lisa glömde snart förmaningen och sprang glatt ut i trafiken med sin älskade hund. Tills en dag…

Bilföraren hann aldrig uppfatta den röda virvelvinden som kom farande ut mellan de parkerade bilarna, och den lilla flickan som sprang efter slog i sidan på bilen med en hög smäll.

På darrande ben steg föraren ut och såg svansen som låg under däcket. Flickan låg flämtande på backen med en tunn strimma blod rinnandes från näsan. ”Kasper? Var är Kasper?” Folk kom rusande från husen runtom, och konstaterade snabbt att det var Lisa och hennes älskade hund. Kvinnor grät och tröstade sina barn, medan någon bad bilföraren att backa och drog fram kvarlevorna av Kasper.

Kaspers ögon var täckta av en grå slemmig dimma, och de tittade oseende på världen.

Lilla Lisa såg hunden, och brast i gråt. Snyftande sade hon samma ord,om och om igen medan farmodern höll om henne. ”Han var min favorit, han var min favorit.”

4 kommentarer:

  1. Sorglig, men tyvärr så finns inte ens "favoriter" för alltid.

    SvaraRadera
  2. Usch! Inte sista gången det där händer tyvärr. Hade känslan av det skulle hända från första början.
    Hoppas din recension går bra! Lycka till!

    SvaraRadera
  3. Sorgligt men kärleksfullt.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...