Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



18 december 2010

TEMA Oordning


Det lilla huset i utkanten av byn hade stått obebott i åratal, och råttorna kilade upp och ned för trapporna som om det var deras eget krypin.
Maten som lämnats av de gamla ägarna var för länge sedan uppäten, och mormor råtta som var äldst av dem beordrade sina släktingar att ta sig till byn på natten för att hitta mer.
”Visthusbodarna är fyllda av mat vid den här tiden…så ta er dit.”
Hon rörde makligt på sin tjocka åldriga kropp och grävde ned sig i sängen som fått lapptäckena sönderrivna. Dunfjädrar låg över hela golvet blandat med små, små svarta kulor. Stanken var olidlig.

Den natten syntes en lång karavan av små gråsvarta pälsklädda kroppar som skickligt tog sig in i bod efter bod där de tog för sig av det som fanns. Här och där lämnade de sin avföring, och små bitmärken i osten visade vad som hänt.

Precis innan gryningens första strålar sken över byn skyndade sig de mätta råttorna hemåt, tjocka och dästa av all den goda maten de vräkt i sig. I munnen bar de stora köttstycken som gammelmor skulle få.

Viskande sinsemellan skyndade de sig upp för trappan och lade upp fynden på golvet.
Antalet individer ökade snabbt, och över hela rummet skapade de sina egna privata vrår. Böckerna från bokhyllan tuggades sönder och blev till isolering, och alla kuddar revs sönder och spreds över rummet.

Anna och Jesper tittade nyfiket upp på det gamla husets fönster. För en sekund tyckte Anna att hon såg ett ansikte och ryckte till.
”Det…det…det bor någon där!” Hon höll handen för munnen.
Jesper skrattade och gick uppför den skrangliga trappan som knappt höll för hans tyngd. Den spensligt byggde pojken lade prövande handen på dörrhandtaget, tryckte till och sparkade lätt på den. Knirrande gled dörrens sakta upp, och nattsvart mörker mötte honom.

Anna ställde sig vid Jespers sida och sökte hans hand.
”T…t….törs vi? S…s…skall vi inte gå hem ist…stället?”
 Jesper skrattade och lösgjorde sig från hennes grepp.
”Äh, var inte en sådan fegis nu…här finns inget annat än spöken.”
Hon spärrade upp de blå ögonen och lade handen för munnen.
”Spöken? Hua…jag tänker i alla fall INTE gå in. Jag väntar här.”
Jesper tog ett litet ministeg in i mörkret och sträckte ut sin hand.
”Kom! Det är inget farligt. ”
Hand i hand gick de in i hallen och sakta vande sig ögonen vid dunklet.
Meter för meter tillryggalades och de slappnade av mer och mer.
”Undrar varför ingen bor här längre? Nere i byn skvallras det om att det spökar här, men jag tror att det är skitsnack.” Jesper knyckte på nacken.
Anna tittade sig skyggt omkring med andan i halsen. Hon kände att benen darrade, men gjorde allt för att inte visa Jesper hur rädd hon var.
”Ja…ja…jag vet i…i…inte.” Anna bet sig i läppen så att den började att blöda. ”Vad är det för underliga märken i golvet?” Hon drog försiktigt med foten över de v-formade djupen.”
Jesper kände med fingrarna på golvet och drog ihop ögonbrynen. ”Konstigt…??? Det är som i en stor cirkel.”

Tiden var som ett vakuum runt dem. Överallt satt små råttor och väntade på stunden då allt skulle ändras. De små morrhåren darrade av förväntan. Bloddoften strömmade mot dem.

Jesper lösgjorde sig från Anna och satte sig på knä. Han drog med handen längs golvet och skrek till när en sticka borrade sig in i det ljusa köttet.
”Aj! Känner du vad underligt de luktar? Så starkt att ögonen tåras.”
Anna satte upp näsan i luften och kände samma sak som Jesper. Hostande rynkade hon på näsan och gick vidare in i rummet.
”Vi skyndar oss. Vilken oordning det är här.”
I samma stund som han avslutat meningen gick golvet sönder med ett brak, och de båda barnen rasade genom golvet med ett högt brak.

Som en gråsvart våg sprang råttorna ned längs väggen för att få en smakbit av det ljusrosa köttet som doftade underbart.

8 kommentarer:

  1. Spöklik råtthistoria, spännande.

    SvaraRadera
  2. Det började som en fin liten julsaga och slutade som något helt annat. Förvånadsvärdt kast i handlingen. Lite upptakten till den ofilmade Hitchcock filmen "Råttorna"!

    SvaraRadera
  3. Oväntad vändning på en historia som verkade först handla om råttor, smuts och ost.

    SvaraRadera
  4. Hahaha tror inte jag läser den för Ester ikväll.
    I och för sig är jag sugen skulle vara intressant och se hur hon reagerade.
    Bra

    SvaraRadera
  5. Mycket bra skrivet och verkligen spänning i det hela... Mycket bra

    SvaraRadera
  6. Fy vad äckligt men bra skrivet!

    SvaraRadera