Brevet

Jag har precis varit med i en tävling på Kapitel1 där vi skulle skriva texten bakom en text till en låt.
Jag valde min favorit Du är de ende
Och här kommer resultatet

Brevet

Så sitter jag här igen…med fötterna djupt nedkörda i sanden, och fickorna tomma på pengar.
Ännu en gång har jag på vinst och förlust liftat över världen bara för att kanske få en glimt av ditt älskade ansikte. Eller till och med ett ord som bara jag kan tolka eftersom det är så banalt för den oinvigde.

Som vanligt nickar du till mig och ler. Dina ögon gnistrar som putsade diamanter och den lilla guldstjärnan på hörntanden glimmar till. Några tunna länkar har glidit ur din tofs som du gjort av det ebenholtsfärgade håret, och jag kan se hur svetten får nackhåret att lockas.
Dina händer smeker mina nästan omärkligt, och för några sekunder famlar mina fötter efter fotfäste.

”Hey you, do you want something?” Din röst är som sammet och rysningar etablerar sig längs ryggraden. Jag känner att tungan fastnar i gommen, och försöker harkla mig, men misslyckas.
Istället skakar jag sakta på huvudet och försöker låta bli att drunkna i dina ögon.
Din hand glider över stolsryggen när du lämnar mitt bord, och trots att jag inte vill det vänder jag mig om i samma ögonblick som du skall tränga dig mellan mitt bord och de andra gästernas. ”Tonight” hör jag i luften bakom ryggen. Visslande fortsätter du gå runt i lokalen för att städa av borden och vara allmänt trevlig.

Några minuter senare kommer en av de andra kyparna fram till mitt bord med en stor kupa med glass, och nyplockade jordgubbar dränkta i cremefärgad grädde. Mina fingrar trevar efter plånboken, men han lägger handen på min och skakar på huvudet.
”You are his special guest”

Du försvinner från stället för att ljuga för din kvinna och ge barnen en sista puss innan John Blund hälsar på.
Under tiden går jag in på restaurangens toalett och tvättar av mig resdammet, pudrar näsan och duttar din älsklingsparfym bakom örat.

Med en hög vissling kallar du på mig och sträcker fram handen för att gömma min hand i din.
Leende går vi genom staden sida vid sida längs mörka gränder för att inte synas. Min mun längtar efter din och hjärtat bultar i terrorkadans.
Genom mörkret hörs ord som får mitt inre att vibrera. ”My love” Handling räcker inte till, och trots att jag försökt så många gånger kan jag inte krypa in i din kropp.
Bara du kan få mig att känna så här, och själarna tvinnas ihop till ett.
Som alltid gråter jag då vi ses slagen av vårt öde att aldrig bli vi.

Om inte du ändrat dig och vill ha mig?

Du hittar mig där vi möttes första gången.

Love you forever.

Eva låter blicken glida över Carlos breda rygg och hör honom säga något i sömnen. ”Eva? Why?” Hans röst är besynnerligt gäll och kroppen är stel. Leende lägger Eva brevet på huvudkudden där hon nyss legat. Carlos skulle inte kunna läsa brevet, hans svenska är alltför begränsad. Tanken bakom det är att ge sig själv en orsak att glömma honom och ge livet innehåll.
Evas mening var aldrig att älska honom, och barnen som lekte på golvet den där gången var så lyckligt förvissade om att de skulle ha honom i sitt liv för alltid. Hon kunde och ville inte spräcka spegeln av lycka.

Långsamt klär hon på sig jackan och slänger upp den något trasiga lädersäcken på ryggen.
Tyst står hon och ser på Carlos andning. Tårarna rinner över kinden ned på bröstets rundning och vidare ned mot naveln.
Hon tar ett snabbt steg mot sängen och rycker till sig brevet i tanken att förstöra det, men hejdar sig i gärningen och smyger tillbaka det.

Carlos syster Rosa skulle säkert hjälpa honom, men då var det försent.
”Aldrig mer…”viskar Eva och tycker att orden slår mot väggarna och studsar tillbaka. ”Aldrig mer…”