Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



2 januari 2011

Dagboksinlägg 2 jan. 2011

Inatt tillbringade jag större delen av natten i sonens växasäng. Jag fick litegrand skrivet innan Hampuz skrek högt på mig från rummet. Klockan var ju två på natten, så det var bara att gilla läget och ge upp skrivandet.

Efter en film käkade vi frukost som var hyfsat lugn eftersom barnen var hungriga. Tre barn kan orsaka smärre kaos ibland, och jag river mitt hår i förtvivlan över att äldsta sonen envisas med att sjunga samtidigt som han äter, och lillasyster skrattar så att hon gråter. Lilleman vill inte vara sämre och ställer sig upp i barnstolen för att sjunga det hemskaste han vet. "Bajskojv, bajskojv...ha, ha,ha"

Jag hyssjar och bannar, lyfter bort Razzel och bannar ännu mer. Samtidigt har jag väldigt, väldigt svårt att hålla mig för skratt. De är ju rätt charmiga när de bjuder på liveshow.

Dagen innebar som vanligt skottning, och när vi skulle plocka bort ytterligare en ställning trampade jag fel, och föll i trappan med en snygg kullerbytta till följd. Med värkande höft låg jag stilla några sekunder för att känna efter om jag höll, och tro det eller ej...det gjorde jag.

Nu på kvällen när barnen är nattade har jag ju tid att känna efter, och...nja...helt och hållet klarade jag mig INTE. En blålila nyans börjar skönjas och det värker som attan i min stackars höft och handled.

Jag skrev lite på manuset idag när Peter roade våra små med att spela Svartepetter...dessvärre är Razmus en rysligt dålig förlorare och skriker högt varje gång han får den hatade svarta killen. Jag kan inte låta bli att lyssna och tappar koncentrationen varje gång det händer. Peter lessnar till slut på flygande kort, och argsinta barn och lägger ihop spelet.

Inatt är det tänkt att jag skall fortsätta skriva. Jag längtar så...

1 kommentar:

  1. Hej Anitha!

    Tack för din varma kommentar till mig i min blogg, den gjorde mig glad!

    Jag önskar dig lycka till med ditt skrivande! Att skriva är nödvändigt för mig för att känna mig fullt levande. Jag har bloggat i knappt två år. Det är en stor källa till glädje för mig. Jag drömmer om att en dag skriva en bok, kanske från min blogg. Strax före jul fick jag ett antal dikter publicerade i en ny diktantologi "13 poeter söker läsare" som finns att köpa på Vulkan.

    Nu ska jag kika in på din hemsida! :)

    Allt gott till dig!

    Kram
    Anna-Karin

    SvaraRadera