Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



7 januari 2011

Dagboksinlägg 7 jan. 2011

En del människor är inte menade att ha bil, och oturligt nog är både jag och Peter sådana.

Som ung köpte jag och min dåvarande pojkvän en begagnad bil. Glad i hågen tog vi oss hemåt genom stadens tunnlar och på Gustavbergsbron bara stannar eländet. Tvärt!
Dick satt tyst, länge, länge innan han klev ut genom dörren och öppnade motorhuven. Dick satte fortfarande under tystnad ut tummen för att lifta, och en bil stannade. Efter ett ”Jag kommer snart” åkte de iväg. Det är gudomligt vacker utsikt från bron, och jag njöt av den ljumma sommarvinden som blåste på mina bara ben.

Eftersom det är en motorväg ven bilarna förbi i 190, och vår nyinköpta vackert blåa bil skakade till varje gång en bil passerade. När de stora lastbilarna kom var det inte långt ifrån att jag hoppade ut i diket. Tanken att få in en sådan i rumpan tilltalade mig inte alls!

Nåväl…Dick kom med sin bror som informerade oss om att bilen säkert skurit. Jaha…det var de surt fördärvade pengarna tänkte jag, och var inte alls förberedd på Dicks ilska. Han blev tvärilsk och ansiktet var högrött. ”Förbannade jävla skithög!, Biljävel! Fuck! Fuck!” Dick sparkade med jämna mellanrum på den så att stora bucklor skapades. ”Den där är det bara att köra till skroten. Ni har blivit lurade.” Brodern hade svårt att hålla sig för skratt, och tittade på mig. ”Kollade ni inte bilen?”
Ja ni förstår…

Med Peter har jag genomlevt ett antal bilar som kraschat, bara plötsligt lagt av, endos finito. Oftast utan någon förvarning. I vinter har Zafiran lagt av mitt i värsta trafiken, lampor har lyst som varnat, och den har helt enkelt vägrat starta. BLÄH! Jag tycker bilar är bra att ha när man bor så långt ut, men föredrar apostlahästarna eller buss.

Nåväl, med tre bilar i familjen är det som bäddat för trubbel, och mycket riktigt…idag var det dags igen. Sjuttiofjärde gången för i år. Vår bil som stod vid Peters jobb har blivit påkörd av plogbilen. En lapp med ett nummer satt på rutan, och en liten hälsning att det var plogbilen som var syndaren.
Det var bara att packa in oss i Zafiran och tuta hemåt igen.

Jag kan meddela att snöröjningen i storstaden är urdålig! Bilar står inplogade överallt, och folk står med små skyfflar de haft ifall att i bilen och skottar ut bil efter bil. Det blev nästan komiskt till slut.
Nu har lugnet lagt sig i vårt hus och en barnfilm går på teven. Lilleman ligger vid min sida och resten av familjen sitter i nästa del av vår hörnsoffa.

Vi tittar på filmen Hemligheten med bl.a underbara Sif Ruud och Carl-Gustaf Lindstedt i huvudrollerna. Mycket spännande och precis lagom läskig för ungarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar