Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



11 januari 2011

TEMA Förvandlad, finnas, svalt

Pia tittar en till gång i spegeln. Vart har åren tagit vägen? När hände det här?

Hon känner inte igen kvinnan som möter hennes blick. De där trötta, matta, desillusionerade ögonen…är de verkligen mina? Och kinderna…som två stora hamsterpåsar, bleka och fyllda av bruna fläckar. När hände det här? Min kropp tycks mig så främmande….så…plufsig. Som om skinnet töjts ut och det inre krympt.

Pia tar tag med händerna i magen som väller ut över byxlinningen. Hur kan jag tillåta mig själv att förfalla på det här viset, och när slutar jag att svettas?
Den tunna rännilen av svett banar sig väg från nackens rundning och faller nedåt mot byxans kant. Det är klibbigt runt hårfästet och de vanligtvis så svala händerna är heta som kaminer. Pia tar tag i det långa håret som faller en bra bit ned på ryggen. Har Emma rätt? Det kanske är snyggare med kort page på mig? Och sååå grått har det väl ändå inte blivit?


Med vana händer flätar hon håret och sätter gladfärgade snoddar runt tofsarna. Håret är det enda jag har kvar. Tänk så mänga män jag fått att fastna tack vare mitt mörka svall. Pia tar en tunn test i sin hand och tittar på topparna som splittrat sig. Varför glesnar det? Jag trodde att det bara hände män. Det verkar som det mörka fått ge vika för silvervita slingor som äter upp det gamla.


Den vanliga härliga morgonkänslan över att bara finnas vill inte riktigt infinna sig. Pia känner sig gammal och överbliven, kastad på soptippen, och vet inte alls hur hon skall tackla det som väller över henne.

6 kommentarer:

  1. Man får hoppas att vi åldras med värdighet. Du belyser verkligen den känslomässiga resan åldrande kan göra väl. Tror själv jag precis nått min peak och vänder trenden mot sakta förfall ;)

    SvaraRadera
  2. Du får fram hennes känslor fint.

    SvaraRadera
  3. Trovärdig verklighetsbild.

    SvaraRadera
  4. ja trovärdigt och normalt....

    SvaraRadera
  5. Tidens tand, kommer ingen undan dessvärre.

    SvaraRadera
  6. Trovärdig text. Vad tusan händer, tänker man ibland. Tyvärr...

    SvaraRadera