Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



2 februari 2011

TEMA Ambitiös

Så sitter jag här igen…
Som skrivande trebarnsmor är det svårt att vara alltför ambitiös inför dagen efter. Varje dag de små är friska och kan vara på dagis är en gåva som är alltför dyrbar att slösas bort på surfande på nätet. Man vet aldrig när nästa sjukdom slår till.

Klockan nio prick sitter jag framför datorn och plitar ihop dagens skrivpuff, sedan läser jag och kommenterar mina skrivarvänners puffar.
Efter att ha slickat i mig en glass är det dags att ta sig an dagens skrivande.

Idag har jag två filmmanus på gång som båda kan bli jäkligt bra. Det ena är så ruskigt att jag stundtals mår illa.

Igår blev de två yngsta lätt magdåliga, och eftersom magsjukan cirkulerar allt kraftigare på dagis sade deras fröken att det vore bra om jag kunde ha dem hemma resten av veckan. Det är ju inte bara barnen som blir sjuka. Personalen decimeras dag efter dag, och det blir kämpigt för de som är kvar.

Så här sitter jag nu i icketystnaden och försöker skriva. För tillfället är det full fart på teven i rummet där Svampbob härjar runt, och Lilleman kräver att få sitta i knäet.

Den sista månaden har det hänt ruskiga saker ute i världen, och det värsta är att två av de sakerna har jag fantiserat ihop noveller om innan det hände.
En av novellerna finns i VILDSINT 1 som gavs ut för ett tag sedan. Den heter Betalningen och handlar om skolflickan Sanna som blir våldtagen, och sedan krävs på pengar för att inte våldtäktsmannen skall göra om det.

Exakt det scenariot har en stackars tjej gått igenom på en skola här i Sverige. Straffet killen får är urlöjligt. Han är snart ute igen och kan göra om samma sak. Sverige borde ha ordentliga straff för brott. Så långa att människor blir avskräckta från att ens tänka tanken.

Tydligen har någon invaderat mitt fantasicentrum och gör det jag bara skriver om. För några veckor sedan hände det igen. Denna gång gällde det min novell Besökaren som handlar om en kille som klättrar upp på fasaderna och går in till kvinnor på natten och våldtar.
Den är ännu inte upplagd på nätet, och är på G att bli en bok.

Själv läser jag nu om seriemördare och män som är kriminella. Det är väldigt svårt att ta in det som står, och förstå att någon faktiskt agerat på det viset. Tidvis får jag lägga ifrån mig boken illamående av det jag läser.
Jag har nu ännu svårare att förstå mig på kvinnor som hungrar efter att få kontakt med dessa underliga män som på något vis fått precis allt om bakfoten. En del kan nog skylla det på sin uppväxt, men långt ifrån alla.

Är det modersgenen hos kvinnorna som får dem att försöka ”omvända” dessa grymma, bestialiska män? Kolla bara in Juha Valjakala…
Kvinnorna jagade honom efter dådet. Det rasade in brev från kärlekstörstande tjejer som skrev att de älskade honom.
Ibland skäms jag över att vara av det kvinnliga släktet.

Önskar er alla en underbar dag!

7 kommentarer:

  1. Galet! Som världen inte är tillräckligt hemsk att din otäcka historier blir sanningar. Förstår själv inte fullt ut dessa kivinnor som vill "ge sina liv" till dessa män. För vill det sig illa så är det inte bara kärleken de tar. Tänkte starta en happynews men efter insett att en sådan sajt finns så stillades mina funderingar. Inte för att det räcker med några sådana. En balans vore glatt. Vi har en tendens att baa rapportera hemskheter. Lycka till med manusskrivandet :)!

    SvaraRadera
  2. Ja jag undrar ofta över människosläktet. Varför är det nedlåtande att säga att vi är djur? Djur gör inget med någon baktanke (ja... kanske någon schimpans, vår närmsta släkting isf :-)).

    SvaraRadera
  3. Det sjuka med hela kråksången är att själva straffsatsen inte verkar hjälpa.Kolla i Usa där dödstraffen finns inte ens det är avskräckande.
    förmodligen gör människan konstiga "saker" i sjukdom eller för att det inte finns några alternativ.

    men tror du får sluta skriva om sånt.
    Skriv om kärlek och kramar

    SvaraRadera
  4. Fy vad obehagligt! Och ja, vilket vidrigt samhälle vi lever i. Skrämmande minst sagt!

    SvaraRadera
  5. Om man psykologiserar så säjs det ju att vi letar efter män lika våra papper för att göra rätt det som blev fel när vi växte upp. Kanske dessa kvinnor är vana vid känslomässigt snöpta män och ska "frälsa" på ett sätt som inte fungerade med fadern?
    Att inte insikten står i centrum är ju helt klart!

    SvaraRadera
  6. Ja, det är otäckt. Tänker på kvinnorna runt Charles Manson som efter 30 år fortfarande håller sig i närheten. En bor precis bredvid fängelset han sitter i och har vigt sitt liv åt att hylla, minnas och älska honom. Bra att du skriver om sådant här.
    Kram!

    SvaraRadera