Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



16 februari 2011

TEMA Skeptisk

Karin kisade mot solen och placerade handen som skydd ovanför ögonen. Pelle satte sig jämte henne och började gråta. ”Du…?” Karin lutade sig mot honom och stötte till hans axel. ”Du…? Så illa kan det väl inte vara?”

Pelle kröp ihop till en liten boll och grät ännu högre. Karin lade försiktigt handen på hans skakande rygg. ”Nog för att jag var skeptisk till ert förhållande från första början…” Hon tystnade och väntade på en reaktion.
Gråten övergick sakta till snyftningar och till slut vände han sig om. I stackato upprepade han det hon sagt. ”s-k-e-p-t-i-s-k? Du hatade ju för faan henne. I alla fall sade du det till morsan.” Pelle sjönk ihop igen och låg tyst en lång stund.

Karin kände kylan från snön tränga in genom knäna, och att fingrarna försvann ett efter ett. ”Kalle? Kan vi inte gå in och prata om det här? Jag kanske dömde ert förhållande för fort?” Hon längtade våldsamt efter att få resa sig och sträcka på benen, men ville inte svika brodern i ett så känsligt ögonblick. ”Kalle? Kom nu…”

Karin tryckte in sin arm i den lilla glipan mellan armhålan och kroppen, lyfte upp Kalle och drog med honom in. För en sekund kände hon bara för att släppa den tunga kroppen i backen, sätta sig i bilen och fly, men det var ju det hon alltid gjort. Flytt för att slippa känna och se sorgen i ansiktet.

”Äh ryck upp dig nu! Det här är patetiskt. Sandra kommer tillbaka när hon tänkt över allting. Jag lovar.” Karin öppnade ytterdörren och baxade in Kalle i den lilla nästan obefintliga, mörka hallen.

4 kommentarer:

  1. Aldrig bra att kommentera andra bakom deras rygg, det kan straffa sig. Men mänsligt.

    SvaraRadera
  2. Bra historia. Som plockad ur verkligheten. :) Kändes väldig trovärdig!

    SvaraRadera
  3. Du fick med mycket där. jovisst kan man vara skeptisk till andras förhållanden. Men man ska nog vara tyst.

    SvaraRadera
  4. Aj,aj -begynnande samvetskval tro?

    SvaraRadera