Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



3 mars 2011

TEMA Att försöka

Den lilla munnen såg ut som ett rött russin när Karolin fuktade den lilla trådänden för att sedan sakta sticka den genom det smala nålsögat.
Hon frågade mormor om hjälp, men hon skrattade bara och pekade på sin gråstarriga ögon. ”Med dem här? Nä du lilla vän, för min del är det slut med sådant där pyssel. Fråga morfar…hans ögon är lika skarpa som örnen trots att de varit med lika länge som mina. ”Du kan väl i alla fall försöka?” Karolin sträckte tråden och nålen till mormodern som slog ifrån sig. ”Nä lilla du det är ingen ide. Morfar är ute i vardagsrummet. Jag hör prasslet från tidningen.”

Karolin gick in till morfadern och kröp upp i hans knä. Han luktade piprök och något annat odefinierbart som ingav henne värme och kärlek. ”Morfar?” Hon sträckte ut nålen och tråden till honom över tidningen. ”Mm” Han satte pipan i mungipan och lade armarna runt Karolin. ”Kan du hjälpa mig med det här? Den vill inte gå in.” Morfadern tittade allvarligt på henne. ”Var det mormors förslag att du skulle fråga mig? Pratade hon om min örnblick?” Karolin nickade leende.

Han lade ned tidningen på trägolvet och slog lätt med fingret mot hennes näsa. ”Kan du bevara en hemlighet?” Karolin nickade med hela överkroppen. ”Jag ser lika illa som henne, men vill inte förstöra hennes vackra illusion. Vem vill inte liknas vid ett så vackert djur som en örn?” Morfadern tog tråden och nålen i handen, sedan smög de tillsammans bort till skrivbordet där han plockade fram en liten ögleformad silvrig mackapär. ”Skynda dig stumpan. In med tråden i den här så kan vi tillsammans dra den genom hålet.”

Efter gärningen smög de fnissande tillbaka till morfaderns fåtölj, och Karolin sprang glädjestrålande in till mormodern. ”Titta mormor, titta! Morfar fixade det.”

7 kommentarer:

  1. Den värmde hjärtat, så mysigt varmt gott.

    SvaraRadera
  2. Åh, vad fin den var. Rörande att morfar erkänner att han också ser dåligt istället för att skylla ifrån sig och säga något om att sömnad är fruntimmersgöra.

    SvaraRadera
  3. Vad rar den var! Verkligen varmt att han låter illusionen om hans örnblick leva vidare utan att ljuga för flickan :)! Fin komposition!

    SvaraRadera
  4. Gullig text. Påminde mig om min egen morfar :)

    SvaraRadera