26 mars 2011

TEMA Avbruten

När de första strålarna väckte mina slumrande lemmar öppnade jag skrymslena för att släppa in dem. Min mörka yta drog till sig värmen, och de gråa, ulliga avkommorna brast ut i körsång över hela min gestalt.

En kvinna stannade och beundrade mina små barn, klättrade uppför stammen, och bröt av mina armar där de satt fast.

Jag grät när hon samlade ihop mina små i en stor kvast, och gick iväg.
Vad hade hon för rätt att stjäla det käraste jag har?

Solen gladde mig inte längre, och jag försökte tvinga mina små att stanna kvar i sina bruna knoppar, men vad har jag för makt? Jag är ju bara ett träd bland andra träd, dömd att lyda under mänskliga gärningar.


7 kommentarer:

  1. Tog ett tag innan jag förstod... gillar det.

    SvaraRadera
  2. Gulligt och lite sorgligt. Det skulle kunna vara temat på en barnbok.

    SvaraRadera
  3. Ovanligt perspektiv för för att vara skrivet av Anitha Östlund, tycker jag. Eller hur? Intressant!

    SvaraRadera
  4. Fin, lite ovanlig text för att vara från dig.

    SvaraRadera
  5. Jag gråter nästan, vilka känslor du väcker. Min dikt idag började också med tanken att ett träd kanske känner när en gren blir avbruten. Avståndet mellan varelser och växter i naturen är kanske inte så stort som vi tror.

    SvaraRadera
  6. Tänkvärda ord, vackert beskrivet.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...