Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



5 mars 2011

TEMA Ett ovanligt bemötande

När jag stannade bilen och klev ur slöt en massa barn upp runt oss, och pratade i munnen på varandra. Deras sneda ögon spanade nyfiket på mig och Erik som inte alls var van den här sortens bemötande. När de vinkade log jag och vinkade tillbaka, och det resulterade att barnen vinkade ännu mer frenetiskt och utstötte ohörbara ljud.

De dreglande munnarna fick mig att backa av osäkerhet och jag hade precis nått stadiet då jag tänkte hoppa in i bilen igen och köra därifrån när en kvinna vinkade till mig och ropade något.
Erik tog under min armbåge för att stötta mig, och tillsammans gick vi igenom de skrikande barnen som drar i våra kläder.

När vi närmar oss kvinnan ser jag att hon är ganska ung, men ser trevlig ut, och på något underligt sätt inger förtroende. ”Ursäkta mig. Jag skulle ha förvarnat er. De är bara glada att se någon utifrån, och nyfikna på vem ni är.” Hon sveper med armen över de efterblivna barnen som leende står prickstilla för att höra vad vi säger. En av dem kliver fram och tar min hand i sin och pussar på den. Mycket, mycket omständigt öppnar han munnen och talar. ”Förlåt, men kommer eran dotter att stanna hos oss?” Tungan tycks för stor i munnen, och vissa bokstäver fallerar. Kvinnan harklar sig och hytter lätt med fingret mot honom. ”Det heter er, inte eran Samuel.”

Hon vänder sig mot oss och ler. ”Samuel är den av barnen som är friskast. Han brukar få prata åt de andra eftersom de har utvecklat ett helt unikt teckenspråk som ingen av oss lärare förstår.” Hon kramar om den halvstora pojken och klappar honom på kinden. ”Jag älskar att jobba på det här lägret. Det finns ingenstans jag hellre vill vara.” Jag tittade på Erik och log lättat. Äntligen hade vi hittat det ultimata stället för vår älskade ängel Samantha. Här skulle hon få det bra, och möta likasinnade.

2 kommentarer:

  1. Gillar, en text som du säkert skulle kunna göra mer av om du vill.

    Du får gärna skriva en novell om mitt vykortspar om du vill. Jag skulle uppskatta det och det skulle vara intressant att se hur du tar dig an det materialet. Själv är jag väldigt osäker på hur de tänkte.

    SvaraRadera