Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



2 mars 2011

TEMA Ignorera

Miriam samlade ihop sina dockor och smög in i föräldrarnas rum. Viskande ropade hon på mamma Tea som knappt var talbar. ”Mamma, jag måste kissa.” Hon lade handen över mammans höft och drog i den desperatare och desperatare. ”Mamma! Jag måste kissa.”
Tea vände sig om och slog undan den lillas hand. ”Låt mig va…jag är trött. Det där fixar du själv.”
Miriam lade handen på täcket för att dra bort det, men lät bli och vände sorgset stegen ut mot toaletten.

Hon drog omständigt ned de rosa strumpbyxorna och ställde pallen framför toaletten för att sedan kliva upp på den. Försiktigt, försiktigt tog Miriam sig upp på den stora ringen, och höll så hårt i kanterna att händerna vitnade. Efter bara några sekunder pinkade hon och andades ut. Mamma blev alltid så arg när Miriam kissade på sig, och kallade henne jävla skitunge.
Det var svårt att hålla sig med en hand och dra loss en bit papper från rullen, men till slut gick det. Tyvärr fortsatte rullen snurra och ett långt band av papper landade på golvet.

Miriam krånglade sig ned på pallen och vidare till golvet där hon drog upp trosorna och strumpbyxorna. Naturligtvis ville det sig inte bättre än att trosorna korvade ihop sig där bak, men hon kunde inte fixa till det, och ville inte störa mamma igen så det fick vara så.
Några timmar senare kurrade magen på Miriam och hon längtade så efter en stor härlig ostsmörgås. Ungefär som de där på dagiset. Fröken Helena hjälpte alltid Miriam och de andra.

Beslutsamt gick Miriam in till mamma igen och ropade på henne att vakna. Yrvaket tittade Tea på dottern och kastade kudden på henne. ”Satans unge, fatta att jag är trött! Försvinn!”
Miriam tittade på mammans blåa arga ögon och kurade ihop axlarna. Med darrande läppar viskade hon att det gjorde ont i magen, och att hon var jättehungrig. Tea svarade inte hon hade somnat om. En skarp lukt seglade runt i rummet som gav Miriam kväljningar. Sakta gick hon ut genom dörren och till köket.

Kylskåpet var tomt, och det lilla skafferiet innehöll bara några tunna kex som inte mättade alls. Miriam såg plötsligt att paketet med makaroner som de använde för några dagar sedan stod på bänken, och beslöt sig för att koka lite sådana.
Mamma hade alltid sagt att makaroner och korv var superenkelt att fixa, så då borde väl Miriam också kunna det?
Hon plockade ut en kastrull ur skåpet, fyllde den till hälften med vatten, och lade i lite makaroner. Omsorgsfullt drog Miriam några varv med den svarta sleven i det, sedan ställde hon det på plattan.
Fundersamt vred flickan på vred efter vred, men inget hände…eller…ve och fasa ALLA plattorna antog en röd färg, och Miriam kände doften av värme i luften.

När hon rörde i kastrullen igen skvätte lite vatten över och föll med ett högt fräsande på plattan. Miriam blev rädd! Hon vågade inte sträcka sig över den rödglödgade plattan igen för hon visste mycket väl hur det kändes att bli bränd. Märket fanns kvar i handflatan än idag efter mammas straff.

Makaronerna puttrade och vattendroppar stänkte ned på spisen nästan hela tiden. Miriam vred på vreden runt, runt…men hon kunde inte stänga av dem.
Det var som om hela världen förvandlats till ett enda fräsande av vatten i hennes huvud, och hon satte sig gråtande på golvet med händerna över öronen. Om hon blundade kanske allting löste sig.

7 kommentarer:

  1. sorglig och tyvärr alldeles för sann.

    SvaraRadera
  2. Usch vad hemskt o som sagt finns det en verklighet bakom! Bra

    SvaraRadera
  3. Hemsk är ordet. Du har en dragning åt det hållet! Tyckte meningen med fräsande vatten i sista stycket stack ut.

    SvaraRadera
  4. Bra! Den här historien seglar fri från sentimentalitet och karikering. Snyggt jobbat!

    SvaraRadera
  5. duktigt skrivet om den hemska verklighet vi alla försöker ignorera...

    SvaraRadera