Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



14 mars 2011

TEMA Något som skimrar

Jag kunde se mitt ansikte i den blanka motorhuven under mig, och skymtade mannen bakom mig i rutan. Vindrutetorkaren for med svepande rörelser fram och tillbaka gång på gång. Ljudet av de svarta metallpinnarna som var delvis täckta av gummi slog sig in i mina hörselgångar genom smattrandet av ilsket regn.
”Ligg stilla! Rör inte en enda del av din ömkliga lekamen!”
Han tryckte ned mig mot bilens metall, och slet bort en stor tuss av mitt hår av ilska när jag snyftande bad om nåd.

När mannen drog av mig tröjan kände jag de skimrande vattendropparna långsamt kyla ned kroppen. Han vände mig mot sig och lade sig över.
Min hjärna registrerade att andra människor var närvarande, och ordet gangbang for genom huvudet. Det envisa regnandet gjorde det svårt att se något, men jag anande skuggor bakom honom, och kalla kårar fick mitt hår på kroppen att resa sig.

Plötsligt exploderar platsen av ljus. Strålkastare riktas mot oss, och jag hör en mycket välkänd röst skratta.
”Ha, ha…du skulle sett din min. Fy faan vad coolt det var.”
Evald kommer gående mot mig med en av sina oändliga cigarretter i mungipan. Efter honom kommer min väninna och några av de mer ytliga kompisarna.
Jessica lägger armen runt mig och skjuter med en handrörelse bort mannen som nyss låg över mig. Han grimaserar och ser ångerfull ut.
”Förlåt, det var inte meningen att ta i så hårt. Dina polare sade att det var okej.”
Jag fattade ingenting! Vad i helskotta hade hänt? Jessica såg uppriktigt ledsen ut när hon till slut pratade.
”Vi har liksom ledsnat på allt ditt snack om mördare, och kände att vi ville dämpa din fascination. Jag hoppas att du inte tog det så hårt.”
Min ilska började långsamt vakna, och det mullrade i skallen. Mina nävar ville slå och banka på dem, munnen ville skrika och gråta, men jag ville inte bjuda på det och ryckte lite lagom nonchalant på axlarna.
”Allvarligt talat tänker jag inte räkna er som vänner längre…eller som bollplank när jag skriver.”
Med dem orden vände jag på klacken och gick med darrande, ostadiga ben därifrån.

1 kommentar:

  1. Jag har sett något liknande. En sönderfestad trappuppgång, någon som ramlade mot min dörr, några som lekte våldtäkt på parkeringen, innan de drog vidare ner på stan. Kan man ens leka våldtäkt?

    SvaraRadera