Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



16 mars 2011

TEMA Tillkämpat

Det hade varit turbulent en längre tid hos familjen Karlsson och mamma Bea var uttröttad. Frukosten innebar för det mesta ett skrikläge på högsta volym, och yoghurt som kastades över bordet.
Tandborstningen var i nuläget nästan obefintlig, och färden till och från skolan innebar ständiga inbromsningar när barnen skrek så högt att det skar i öronen.

Efter ännu en mardrömsmorgon for Bea hem och grät. Tårarna ville inte sluta rinna, och till slut skrattade hon åt eländet. Med snoret hängande satte hon sig vid bordet och skrev en lång lista på förslag vad hon kunde göra åt saken.
1. Adoptera bort ungarna
Nej, aldrig, aldrig att hon skulle kunna vara utan de små vildbasarna en enda pyttedag.
2. Låta mannen ta en av dem med sig tidigare.
Nja, då skulle den stackaren bli tvungen att sitta i två timmar och vänta på att lektionerna skulle börja. Det var nog bättre att han eller hon fick sova lite längre.
3. Skicka ut dem från huset viceversa bilen när de höll på som värst
Nej, det åkte stora långtradare på vägen, och små barn kan man inte lita på. Bea skulle aldrig kunna åka ifrån en enda av sina älskade ungar med gott samvete. Och tänk om något skulle hända? Hon skulle aldrig förlåta sig själv.

Bea bläddrade i dagstidningen och hittade en artikel om en kvinna som var dövstum. Hon berättade för reportern att det enda hon längtade efter var att höra ett barn skratta. Orsaken till det var att kvinnan tyckte att barnet speglade sann glädje.

Bea tryckte fingrarna mot tinningen och grubblade sig blå över problemet barn. Vad skulle hon göra?
Efter många om och men trodde hon sig ha funnit lösningen men vågade inte skriva ordet av rädsla för att det inte skulle fungera.

När barnen hämtades var de som vanligt extremt högljudda och hade svårt att komma sig för att kliva in i bilen. Bea höll sig lugn och stod med ett tillkämpat leende vid dörren och tittade på när barnen kravlade sig in en efter en.
Titti som med sina två år var yngst skrek på välling, och vevade hysteriskt med armarna medan Bea knäppte fast henne. Kalle sex år slog med knytnäven mot sin andra lillasyster Tea åtta år som mycket väl visste vad som krävdes för att lugna brorsan, och resolut tog ett hårt tag i hans arm och vred den runt, runt tills Kalle skrikande bad om nåd.

När alla satt på plats startade Bea bilen och for iväg. Det dröjde som vanligt inte lång stund innan bråken startade där bak. Det ekade av gråt och skrik i bilen, och Bea satte på blinkersen och svängde in till kanten.
”Jag vill inte ha det så här längre…det är olidligt. Istället för att bråka skall vi sjunga hela vägen. Du startar Kalle…välj en sång som du tycker om.”
Kalle tystnade och funderade en stund, sedan satte han igång.
”Jag är en liten bajskorv som heter Pelle Jöns…”
Bea tittade strängt på Kalle och bad honom ta en annan.
”Bamse, Bamse…”
Nu vaknade de andra barnen till liv, och snart ljöd deras ljuva toner i bilen.
När de svängde in på tomten knäppte Tea loss sig och pussade på Beas kind.
”Mamma…jag älskar dig.”

Bea lyfte ut Lillan ur stolen och gick in i huset nöjd med sig själv. Hon funderade redan på vad hon skulle hitta på för lek imorgon när de skulle åka bil, och hur hon skulle lösa frukosten.

5 kommentarer:

  1. Allt för barnen ;)! Vet att du har flera barn så jag tror att texten i sina delar dryper av dig. Full av inlevelse och bra detaljer som ger äkthet. Hur orkar hon?

    SvaraRadera
  2. Väldigt fint skrivet:). Precis så där är det att vara mamma ibland. Även om jag bara har ett barn minns jag tydligt hur otroligt jobbigt det var bitvis. Jag var dessutom ensam med henne och hade hela ansvaret.
    Många varma kramar!

    SvaraRadera
  3. Ska jag vidarebefodra till min dotter, som "bara"har två! Ja det känns i mycket som det är dej själv du skriver om lite i alla fall.

    SvaraRadera
  4. JOdå lite av mig finns nog i alla texter jag skriver. Bilderna plockas från minnet och bryts ned till små fragment som jag sedan sammanfogar till en text.
    Tack för alla goa kommentarer

    SvaraRadera