Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



26 april 2011

Dagboksinlägg 26 april

När jag vaknar har solen redan börjat värma hustaket, och hundarna gläfser ivrigt för att väcka lilla Zabine som är förste hundvaktare numera.
Hon och storebror fick hundarna när de föddes, men intresset har inte legat på topp förut. Nu däremot tar hon stolt på kopplet och går långa promenader på ängen utanför vårt hus. Min tanke är att lära henne dressyr med Zilla som hunden heter.

När barnen lämnats till skola respektive dagis for jag vidare till Ica maxi och införskaffade ett antal våtservetter till lilleman.
Vi försökte oss på en dag utan blöja igår, och…nja…vi väntar tills sommaren då Hampuz kan springa med rumpan bar, och på så sätt lära sig av med den förhatliga varma blöjan.

På arbetsförmedlingen träffade jag en mycket udda arbetsförmedlare som härstammade från Torneå och berättade mer eller mindre hela sin livshistoria när han fick nys om att jag är författare.
Jag försökte ideligen avbryta honom eftersom parkeringstiden höll på ända.
Efter lite snack om eventuella utbildningar rusade jag ut från förmedlingen som under tiden jag suttit därinne fyllts till brädden av folk, och de var ju inte svenska kan jag berätta. Åh nej, alla nationaliteter fanns där utom svenska. Håhåjaja, så är det att bo i Botkyrka kommun. Jag har vant mig nu, men i början kändes det underligt att vara omringad av främmande språk.

Just nu i detta ögonblick sitter jag och svettas i bilen medan jag väntar på att skolan skall ta slut. Det är inte någon större ide att fara hemåt sju kilometer för att återvända cirka en timme senare. Bara resan tar 20 minuter.

Peter har varit på sitt första jobb, och det fortsätter att drälla in erbjudanden av folk som har plåttak som läcker, och skorstenar som vittrat sönder i vinter. Han kan säkert sluta sitt vanliga jobb och bli egen företagare på heltid snart. Det är bara osäkerhet inför framtiden förr mig som gör att han stannar kvar som anställd.

Förra gången jag var arbetslös sökte jag strax över hundra jobb, ja säkert fler, och inte en enda svarade. Respektlöst tycker jag, och blir arg. I dessa dagar kan de väl för sjutton skicka ut ett massmejl med raderna ”Tack för visat intresse, men vi anställde en annan.” Hur svårt kan det vara?

P.s Igår beställde jag böcker om att öppna förlag, så…jag antar att det är på G. Fniss..

Nu skall jag trycka av internet, och skriva manus.
Ha det!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar