Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



15 april 2011

TEMA Omväg

”Där kommer han.” Maria pekade på gubben Eriksson som kom vinglande en bit bort på grusvägen in till vår lilla by. Ibland tappade han stegen och dråsade i backen med en hög svordom till följd. Vi kunde på långt håll se att han som vanligt pissat på sig, och kassen med sprit dinglade i näven. Mina ben darrade, och jag var så rädd, så rädd. Hjärtat bankade och jag kände kalla kårar löpa längs ryggen om och om igen.

Som femåring hade jag på något sätt drabbat samman med nämnde herre när han varit onykter, och efter det var min sömn fylld av mardrömmar med honom som huvudperson. Svettig vaknade jag natt efter natt, skrikande på hjälp med en bild av hans stora mörkblåa tatuering över min lilla skakande hand. Min hjärna valde att radera minnet av det som hänt, och jag berättade aldrig om det som hände för min familj. Skräcken för hans stora, kraftiga person var gigantisk, och jag gick stora omvägar när jag mötte honom.

En gång när jag var på väg till min farmor kom han gående från busshållplatsen, och jag som sett gubben på långt håll sprang in i skogen och gick ut till landsvägen som jag inte fick vara på för mamma. Stora timmerbilar trafikerade den, och svischade förbi bakom min rygg, men jag vågade inte gå tillbaka till vår förut så trygga grusväg som slingrade sig genom byn. Tänk om han skulle ta mig igen?

Han skrålade högt, och skrek med jämna mellanrum fula ord som vi barn knappt hört förut. Maria skrattade högt och jag lade handen hårt över hennes mun. ”Tyst, låt honom inte höra dig.” sade jag nästan gråtfärdigt och tryckte ned hennes huvud längre ned i buskarna.

När gubben Eriksson närmade sig sitt och den hårt arbetande hustruns hus höjde vi våra huvuden, nyfikna och lite rädda. Han slog hårt med näven på dörren, och ropade på sin fru med hög sluddrig röst, och vi såg honom stiga in.

4 kommentarer:

  1. Funderar på om du behöver ha med allt i sista 2 meningarna i första stycket. Det framgår att flickan är rädd utan att du behöver skriva det.

    Väl berättat.

    SvaraRadera
  2. Inte lätt att vara liten och rädd...

    SvaraRadera
  3. Underar om vi inte har en sån där gubbe bland minnena allihop. Jag har det i alla fall.

    SvaraRadera