Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



7 april 2011

TEMA Sovra

När jag vaknade upp ur koman på sjukhuset fanns beslutet långt bak i huvudet, men accelerade inom bara några dagar till att finnas på min tunga. Det var ju bara så svårt att säga orden. Min väninna kom upp på sjukhuset med en blomsterbukett och ältade sina bekymmer med stackars Per som nog inte bar en alltför enkel börda i deras äktenskap. Att vara bollplank till en konstnär är inte det lättaste.
Jag mindes alla tjejmiddagar där hon skalat av sitt äktenskap och blottat alla ”fel” hon ansåg Per hade. Vi andra vred olustigt på oss och undrade försynt om det inte var dags att skiljas. Vanligtvis tittade Alice underligt på oss och skrattade. ”Nä, nä…jag älskar Per, trots alla fel, men det är så skönt att skölja av sig lite oförätter ibland. Det är väl det ni är till för?”
Nu låg jag här utan att ha en chans att komma ifrån. Hennes smattrande röst kröp in i mina nerver så att jag skar tänder. Det kändes som om jag ville strypa kvinnan som satt på den skrangliga, vita stolen vid min sida.
Jag blundade för att visa att jag ville sova, men hon ignorerade signalen och pladdrade på.
Till slut orkade jag inte mer, och lyfte min enda brukbara arm och satte handen över hennes mun.
Med raspande röst viskade jag ”Du är inte min vän längre Alice. Du är en fullblodsegoist som borde tänka på vad du gör och säger. Gå nu härifrån är du snäll, och kom aldrig mer tillbaka.”
Munnen kändes som läskpapper så jag tryckte på den röda lilla fyrkanten och belönades av en liten söt nippertippa som med mjuk röst undrade vad jag ville. ”Vatten…” viskade jag och undrade vilka andra vänner jag skulle sovra ur min bekantskap.

6 kommentarer:

  1. starkt, känslorna kommer igenom orden.

    varför är ibland en vänskap äns svårare att avsluta än en kärlkesrelation?

    SvaraRadera
  2. En energitjuv?

    Jag får en känsla av att komma in mitt i ett händelseförlopp och att det finns skäl till att "jag" ligger på sjukhus.

    SvaraRadera
  3. Bra! Man känner hur omtumlande det är för berättarjaget att säga ifrån. Hur omtumlande det är för väninnan är lätt att räkna ut.

    SvaraRadera
  4. Oj, det var hårt! Men visst verkade väninnan vara egoistisk.

    SvaraRadera
  5. Bra - denna typ av sovring verkar vara den allra svåraste.

    SvaraRadera
  6. Sådana vänner orkar man inte ha som suger livet ur en. Bra berättat.

    SvaraRadera