Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



9 maj 2011

Är ALFA-kassan ett buffel och bågställe som mjölkar pengar ur studerande och arbetslösa?

Jag är ARG, sådär arg som små barn kan bli när de skriker vilt och kastar saker i förtvivlan över att något är fel.
Exakt så känner jag mig nu, och maktlös…mot myndigheter och ALFA-kassan som skickar mig papper efter papper fyllda med paragrafer om vad som gäller.

Jag skall börja från början.
I tjugo år jobbade jag på en elaffär, och betalade in summor av pengar till ett fackförbund jag aldrig någonsin använde.
En dag sade jag upp mig från avtalet, men fick en straffavgift för att jag inte sade upp mig på ”rätt sätt”.
Det är extremt lätt att gå med i dessa kassor, men segare än karlssons klister att ta sig ur. De håller fast en med näbbar och klor, öser över en papper.

Nåväl, 2003 födde jag min äldsta son, 2005 min dotter, och 2007 när jag var på väg ut i yrkeslivet kom en liten överraskning i form av Hampuz som nu är tre år.
Mellan varje barns födelse har jag gått arbetslös några veckor, och sökt jobb (som man ju måste) höggravid.

Eftersom jag haft förmånen att ha min mamma hemma när jag var liten ville jag ge samma sak till våra barn, och har levt på existensminimum under många år av den anledningen

2009 tog jag mig till arbetsförmedlingen samma dag som föräldrapenningen tog slut, och möttes av en massa olika papper som skulle skrivas i, och gick med i ALFA-kassan för att de verkade humanare än andra. Lite som att använda grön el.

Efter att ha sökt över hundra olika jobb som ingen svarade på bestämde jag mig för att studera och ringde till ALFA- kassan för att fråga hur det påverkade mitt läge hos dem.
”Du betalar in till oss under studierna, sedan anmäler du dig hit första dagen du blir arbetslös för att få ersättning.” var svaret jag fick.

Att plugga gör ingen rik, det vet alla. 3700:- i månaden var mitt studiebidrag på. Av dem ville ALFA ha en grundavgift på 147:- och arbetslöshetsavgift på 150:- = 297:-
Från början kostade det 360:-, men sänktes efter några månader efter beslut av regeringen.

Samma dag min skola slutade anmäler jag mig till arbetsförmedlingen, och får hem ett papper från ALFA någon dag senare.
Jag skriver i alla uppgifter och skickar tillbaka det.
En vecka senare får jag ytterligare ett brev där de ber om mitt studieintyg som jag på eget bevåg redan skickat.
Ytterligare en vecka senare kommer ett brev hem fyllt av paragrafer som gör mig alldeles snurrig.
Det jag förstår efter att ha läst brevet flera gånger är att jag trots mina inbetalningar inte får en krona mer än om jag struntat i att vara med i kassan.
Jag blir så j-a ARG! Varför fick jag ingen information om det här?

Ännu en underlighet är att ALFA-kassan fortsätter mina arbetslöshetsdagar där de slutade för ett år sedan dvs på dag 219 av 300. Nu undrar ju jag naturligtvis vad som händer dag 300? Åker jag ut i nada då? Och vem i helvete kan leva på 288:- per dag?

Jag vill ha ett jobb, inga ynkebidrag som förminskar mig som människa. Allt det här får mig att ännu en gång fundera på att öppna egen firma och strunta i alla underliga paragrafer som fyller min mejl och postlåda.
Jag har full förståelse för att arbetsgivarna backar när de läser att jag har tre små barn (antagligen blinkar VAB-lampan intensivt i deras huvuden), men det finns faktiskt en pappa med i bilen som blir fruktansvärt irriterad av faktumet att inte räknas. Nuförtiden är de flesta män fullt införstådda med att barn kräver både tid och plats i livet.

Förresten har jag märkt att papperen vi får från skolan innehåller bara en rad för vårdnadshavares underskrift. Även där ratas papporna.

Varför är det så här?

2 kommentarer:

  1. Visst är det märkligt att de instanser i samhället som man tror ska hjälpa människor, istället verkar tro att deras jobb går ut på att presentera ytterligare krångliga regler, fler bökiga blanketter (varför ska jag ens fylla i min adress och mitt telefonnummer för hundrade gången när ni kan hämta det från folkbokföringen??) och ännu en paragraf som man missat trots att man läst alla broschyrer tusen gånger och som innebär att man blir helt utan ersättning? Är inte A-kassan dessutom en FÖRSÄKRING som jag betalat in pengar till medan jag jobbat/pluggat? Inte ett bidrag, som de som jobbar där tycks tro... Jag håller med dig, blir bara f-bannad när jag tänker på det. Hoppas vi båda får slippa det träsket!

    SvaraRadera
  2. Urk, låter vrångjobbigt.
    Började nosa lite på ALFA-kassan strax innan barn nr 5 och blev helt matt.
    slutade med att jag idag är helt utan SGI, ingen facktillhörighet och finns knappt med i några rullor alls.
    De orangea kuveret som dimper ner en gång per år är mest skrattretande men så länge jag är gift med min arbetsföra man kan jag ju alltid titulera mig "lyxhustru".
    Vilket år som helst ska jag lägga ner lite mer energi i frågan...
    Hoppas det löser sig för dig, skriva kan du ju uppenbarligen!

    SvaraRadera