Efter att barnen under stort stök äntligen lämnats av på skola och dagis åkte jag till Ica Maxi och ställde sig på parkeringen i väntan på att få gå på arbetsförmedlingens jobbinfo som jag blivit kallad till.
Det kändes onödigt att åka hem i några timmar, och sedan åka tillbaka de ca 1,5 mil som krävdes för att komma till Hallunda där arbetsförmedlingen ligger.
Jag skrev dagens skrivpuff, men fick allt svårare att se vad som stod på datorn eftersom solljuset studsade i datorskärmen och gjorde det svårt att skriva.
Jag hade i åtanke att jobba på filmmanuset men fick avbryta när texten helt försvann på skärmen.
Jag läste för en gång skull dagens tidning, och öppnade bildörrarna för att sola lite, men ledsnade efter bara en liten stund. Fattar inte hur folk kan spendera en hel dag i solstolen, det är ju så förbålt tråkigt.
Ett snabbt besök inne på Ica resulterade i lite småsaker, sådana där braattha-saker ni vet.
Klockan avancerade snabbt fram till ett och jag körde till Hallunda för att delta i mötet, som…var försenat. Datorerna hos dem hade havererat, och några tekniker var där för att försöka lösa problemet.
Efter trettio minuter kom mannen ut och sade att han skulle ha mötet utan datorernas hjälp, och han gjorde det med bravur. Jag var imponerad, och klappade faktiskt händerna när mötet var slut. Jag hade då fått all info med en stor skopa humor medblandad i allvaret.
Väl utkommen till bilen öppnar jag bildörrarna på vid gavel, och försöker snabbt få ut hetluften. En titt på klockan visar att det var minst en timme sedan jag skulle ha hämtat mina små.
Men livet är inte så jäkla enkelt ibland, det måste skapa sina egna små intriger och trösklar.
Ett högt floppande ljud från mitt högra framdäck får mig att skrika högt av ilska. ”Punktering! Nej! NeJ! Nej! Jag har inte tid!”
Jomenvisst är det så. Däcket är tomt!
Första tanken är hur jag skall göra med barnen, och jag ringer skolan som inte svarar. Efter en lång förklaring på telefonsvararen lägger jag på, och ringer till Peter och förklarar läget.
Skrattande säger han ”Jag är i Solna och jobbar. Vad vill du att jag skall göra? Spraya i lagningsskummet och leta upp en gummiverkstad.”
En kvinna som sett min belägenhet kommer fram och frågar hur det är, sedan lutar hon sig mot sin bil med armarna i kors och iakttar min kamp med sprayflaskan vars lagningsskum hamnar på mina händer…inte i däcket som förblir lika platt.
En gammal man berättar för mig att verkstaden ligger till höger under bron.
Jaha, tänker jag. Vad är det för hjälp, jag kommer inte en meter med det här.
Nedslagen i skoskaften ringer jag till Peter som lovar att komma.
Under tiden går jag till arbetsförmedlingen och tvättar händerna, ringer vår älskade barnflicka Rita och frågar om hon kan ta med sig barnen hem när hon passerar skolan.(Hon åker buss hem)
Naturligtvis säger hon ja, och lägger glatt till att vi inte behöver stressa.
Vad skulle vi göra utan denna klippa?
Peter kommer och med gemensamma krafter tar vi ut reservdäcket som både är rostigt och i dåligt pumpat skick, men ändå körbart.
Sedan åker vi ned till Hallunda Bilverkstad som ligger hör och häpna, under parkeringen. Ibland är ödet riktigt schysst mitt i eländet.
De konstaterar att båda framdäcken är körodugliga och borde ha bytts ut för länge sedan. Hm, jag frågar Peter varför han inte kollade det när han satte på dem för bara ett litet tag sedan, men möts av en axelryckning och ett ”Jag vet inte. Jag hade bara bråttom att få på dem.”
Ägarna tittar under lugg på mig och säger ”Det hade blivit dryga böter om ni blivit stoppade i en poliskontroll”
Två nya däck sätts på av en kille som jag sedan fotograferar och berättar att han kommer att hamna på min blogg.
Jag blir alltid lika glad när jag möts av sådan här superservice, och de 1600 spännen som det kostade betalade jag gladeligen. Dessutom skall vi åka dit igen för att få en helrenovering med både vaxning, och nytt under(så kallat tröskelskydd) på bilen.
Klockan hade nu blivit sex, och vi åkte till Ica Maxi där vi köpte en stor blomma till Rita som hon kan sätta ut i trädgården , sedan for vi hem.
Det blev ingen nattskrivning eftersom jag var helt däckad av förkylningen. Så klockan tolv trynade jag och Peter in.
Idag var det dags att åka till arbetsförmedlingen igen, och vis av mitt misstag igår, körde jag på ett annat ställe uppe på parkeringsdäcket. Jag vet inte vart jag fick punkteringen, men anar att det var glaset jag hittade senare som var boven.
Arbetsförmedlaren berättar att jag inte skall skriv ai cv:t att jag har tre småbarn, och jag som är ärligheten själv hajar naturligvis till. "Så jag skall ljuga?" frågar jag, och hon svarar.
"Nej, inte ljuga bara undanhålla sanningen. Naturligtvis måste du berätta om de frågar."
Efter en timmes prat om jobbcoach och lite andra vägar till jobb säger vi hejdå, och jag åker för att hämta barnen.
När vi kommer hem käkar vi pannkaka, och glass till efterrätt, sedan går vi ut.
Jag planterar tomaterna, och blommorna jag köpt, och går sedan på landet som måste vändas innan potatisen skall ned.
Efteråt är det dags för nattning av barn.
Peter jobbar som vanligt, och kommer väl hem vid niorycket.
Ikväll skall jag skriva så det så.
Godkväll på er.
Punktering är klippt värdelöst att få när man redan är sen, varm och lätt stressad!
SvaraRaderaMisstänker också att det var det förmodade hotet om vabbande, som skulle undanröjas genom att inte nämna barnens åldrar!?
Det brukar ju rätt ofta finnas en pappa också men männen är bara virila hingstar om de har en skock småttingar, något vabbande hotar sällan deras anställningsintervjuer, har jag förstått.
Hoppas du lyckats skriva ikväll, själv är jag bara kritisk i överkant så jag läser hos andra istället för att fortsätta tjura på med mitt manus.