Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



24 maj 2011

Måste alla hoppa för att en gör det?

Om du ser någon hoppa från ett stup, följer du då efter?

Den här frågan har stor relevans eftersom det verkar som att den fria viljan flugit sin kos totalt idag.
Alla kvinnor skall vara konstruerade på exakt samma vis, och kläderna de bär har någon annan tagit beslut om.
Inte underligt att barnen i förskolan pratar om bantning sinsemellan, och vikten av att ha rätt sorts kläder.
Det som är udda förkastas och nidord haglar från söta flickmunnar som knappt lärt sig läsa de snygga reportagen i mammornas tidningar om hur man tappar si och så många kilon. Skrämmande tycker jag och många andra.

Häromdagen kom min lilla sexåring hem med tårar i ögonen, och sade att en klasskamrat kallat henne tjock, och att hon borde banta.

För det första är min tös smal som en vidja, och för det andra ser jag rött av ordet banta.

Jag har aldrig någonsin bantat, och kommer inte heller att göra det. Man rör sig mer och äter mindre så försvinner det där lilla extra som lagt sig i små ringar runt magen över vintern. Så jäkla enkelt är det.
Det här med barnkläder gör mig också ursinnig. Vad är det för vits att köpa svindyra kläder som smutsas ned två sekunder efter att de beträtt parkleken, och varför? varför? varför? gör de flickkläderna ljusrosa? Cerise är helt okej, mörkrosa med, men herregudarne varför ljusa kläder?
Jo, jo jag vet att jag har valmöjlighet själv, men barnen bestämmer ju delvis själv vad de vill ha, och de ser vad kompisarna bär. Så sköra i tanke och vilja.

På vårt dagis springer var och varannan unge omkring i prinsessklänningar. Nu är det ju inga problem med det om ALLA har sådana, men ibland är det bara några enstaka, och då blir det catfight. De drar i tyget, och ibland spricker skiten.

När de blir ungdomar kommer vi till området dyra jeans. jag skulle ALDRIG kunna lägga ut 4000 spänn på ett par jeans, inte ens om de var av guld. Jag har haft långa diskussioner med en i min närhet om ämnet, och vi är av olika åsikt om det här. Hon säger att barnen måste få samma kläder som alla andra för att inte avvika från de andra.

Jag har blivit uppfostrad av min mamma att tro på mig själv, och ha modet ATT avvika. Om jag gillar något använder jag det, punkt.

I min värld finns inte ens tanken att köpa ett par jeans till barnen över trehundra. Jag använder mig mycket av Tradera där jag köper och säljer begagnade kläder till shyssta priser. Det är många sköna tusenlappar jag spar på det här viset. Pengar man kan ha roligt för.

Än idag som vuxen gillar jag att ha kläder som ingen annan har, och handlar mycket begagnat och på små udda ställen. Billiga och roliga kläder. Sådant som folk blir glad av, eller provocerad. Jag hatar att klä mig som andra, och den absoluta mardrömmen när jag var liten var när mamma kom hem med ett plagg från JC, vår lilla småstads enda ungdomsbutik. ALLA hade ju dem.

En ung tjej skrev till mig och bad mig att ta upp det här på min blogg. Hon var av samma kaliber som mig, och bar det hon kände för, vilket resulterade i skällsord från omgivningen, och nästanmobbing. Hon hade en helt egen stil som provocerade folk som såg henne, och hon fick ständiga påhopp, något jag sluppit.
Hennes brev berörde mig djupt och jag skickade ett peppande svar där jag också lovade att skriva en längre artikel om det här.

Åter tillbaka till början. Om en människa hoppar från ett berg, måste då alla följa efter? Skulle du?

Kommentera gärna, och berätta hur du gör.
Ha det, Kram

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar