Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



9 maj 2011

Utförsäkrad (En sann historia om min väninna)

Med ett högt smattrande ljud kom en lågt flygande helikopter i vitt med röd och blå rand längs sidorna inflygande över Näset längs Kagghamrafjärden och åkte mot Vårsta och Tumba. Solen sken den tidiga februarimorgonen, och luften fylldes av ångan av min och min hästs andedräkter.
Jag stod en timme hemma vid stallet med mitt fullblodssto som jag av erfarenhet vet är mycket ljudkänsligt väntande på att helikoptern skulle återvända för att åka tillbaka. Stoet hade jag visserligen försett med både bomull i öronen och huva, men en helikopter på låg höjd skulle medföra en mycket hög risk att hon blev rädd och skenade.

Efter ytterligare en stund ansåg jag att faran nog var över och red ut en kort sväng, men när jag i sakta mak skrittade hemåt för att vila lite inför nattpasset som väktare hörde jag helikopterljud, och stannade för att försöka rekognosera var den var, men såg ingenting. Ändå hörde jag ljudet öka i styrka och antog att den följde vattenlinjen längs hallfjärden.

Plötsligt ser jag den närma sig i full fart lågt flygande precis över grantopparna följande stigningen på höjden jag står på. Mitt sto är redan nervöst innan och stegrar sig emot helikoptern i samma stund som den kommer emot oss.
Jag faller på min högra sida, och ser sedan i ultrarapid i ena ögonvrån hur stoets öga och hals närmar sig ovanifrån. Sadeln kommer emot mig som ett godståg, och när den i full fart slår i min axel svartnar det och jag svimmar av.

När jag vaknar till liv igen värker kroppen överallt, och jag ser och framförallt känner att hon ligger över mina ben och höfter. När jag vrider på huvudet ser jag två skodda hovar som ligger alldeles stilla, och jag tar tag i några grästuvor för att snabbt försöka dra mig loss. Känslan av panik lurar i mitt sinne, men jag försöker lugna ner mig själv och tänka logiskt för jag inser att det är bråttom. Hon får på inga villkor känna min panik eller höra något prassel i skogen, för då är det slut med fröken Broman.
Till slut kommer jag loss och märker att både skor och strumpor blivit kvar under hästen.
Jag kravlar mig mödosamt upp på en sten som finns intill, och börjar känna en stelhet i min ömma kropp. En molande värk gnager hela tiden i höfterna och armarna har liksom tappat kraften. Ena halvan av min kropp vill inte riktigt lyda mina order.

Mitt sto har hela tiden tittat på mina förehavanden med lugna ögon, och när jag säger till henne att resa sig upp, tittar hon frågande på mig innan hon sakta, sakta drar sig upp, medan hon hela tiden har ögonkontakt med mig. Jag pratar lugnande till stoet och manar på henne försiktigt. ”Kom igen då gumman. Res dig upp! Det är okey! Livrädd att hon skall springa hemåt skyndar jag mig att fånga in henne. Det är den inbyggda instinkten att hämta hjälp som driver mina ben, för kraften har för länge sedan ebbat ut. Adrenalinet pumpar på som efter ett tungt cykellopp när man gått i mål.

Från en sekund till en annan hade jag plötsligt förvandlats från en mycket aktiv, livsglad tjej med så kallad ”vinnarskalle” som varit aktuell både för fotbollsspelande i tredje divisionen och trampat både i recykling-loppet och tjej-trampet med goda resultat, till en tjej med ständig värk, muskler som inte lyder och sömnproblem. Kroppen vill, men kan inte längre göra det jag ber den om. Att försöka gå i mer än 30 minuter är en pina. Höfterna som en gång glatt hade kastat sig upp i sadeln , eller sprungit flera mil klarade inte av någonting som frestade på. Att cykla var en total omöjlighet.

När jag blivit skjutsad till sjukhuset av en snäll granne och äntligen kommit upp på en bår som ställdes i korridoren blev jag plötsligt akut kissnödig och fick till slut tag på en surt muttrande sköterska som körde min bår till toadörren för att där med ursäkten ”förlåt men jag har en patient.” Lämna mig åt mitt öde. Med envishet och akut kissnödighet tog jag mig in på toan, gjorde mina behov och stapplade sedan ut därifrån. En annan sköterska som sett mig komma ut från toan ansåg att jag inte behövde helkroppsdatormografi, och de stod där dividerandes medan läkaren tog tag i mina blåslagna ben ”Släpp!” skrek jag med tårfyllda ögon. ”Det gör ont! Han drog upp byxorna, såg de nästan svarta benen och vände sig sedan till sköterskan. ”Ta hela kroppen, och ge henne något smärtstillande.” Det dröjde inte länge innan de kom med smärtstillande kontrastvätska som kopplades in i min mörbultade smärtande kropp.

När jag sent omsider fick prata med läkarna täckt av svarta blåmärken överallt var de mycket positiva och sade att jag nog skulle vara på benen om 14 dagar, och de körde iväg mig till en annan avdelning av akuten där de sedan beordrade mig att kliva av britsen. Jag skrek av smärta och tårarna rann. ”Nej men oj då hade du så ont. När du kom in sade personalen att du hade gått på toaletten själv.” Sade en utav kvinnorna som trippade runt.

Ha, säg 14 år istället, eller aldrig mer!
Efter 14 dagar med ständig värk och brist på sömn träffade jag en ny läkare som tyckte att jag skulle börja arbeta 4 timmar i veckan. På kryckor haltar jag med gråten i halsen ut från mottagningen och går in på toaletten för att stoppa i mig mina morfintabletter som gör att jag åtminstone kan röra mig. Ländryggen värker trots tabletten och jag försöker lägga mig ner en liten stund på stolarna inne i väntrummet innan jag går ut på parkeringen med små, små myrsteg och tråcklar mig in i bilen för att åka hem. Orden och flinet läkaren hade när han sade dem var som en fet smäll i ansiktet!
Väl hemma lägger jag mig ner med Gula sidorna och letar ett rehabiliteringsställe som kanske kan hjälpa mig.
”Du har för stora skador för att komma till oss. Säger de på flera ställen. På nästa säger de bara ”Att du LEVER!” På det näst sista stället jag provar på svarar en kvinna med snorkig röst att ”Du får försöka hos någon annan, vi tar inte emot några nya patienter." Till slut ringer jag till ytterligare ett ställe som bara har en telefonsvarare. ”Var vänlig lämna namn…” Jag lämnade mitt namn och telefonnummer ett tiotal gånger innan de slutligen ringer mig och talar om att ”Javisst kan jag få komma, men väntetiden är på en och en halv månad!”

Jag är hos läkaren i Storvreten som tycker det är bra att jag hittat någon, men att jag helst skulle börja NU! Tyvärr har han ingen att rekommendera.
I sakta mak med myrsteg går jag på korta promenader med min hund längs asfaltsvägen som slingrar sig genom vår by för att när jag kommer hem lägga mig på rygg gråtandes av smärta och uppgivande.
På nätterna kan jag inte vända mig utan måste först vakna och sedan dra runt mig med mina axlar som fortfarande värker av smällen från sadeln och marken. Balansen fallerar och cirka en gång i veckan trillar jag utan orsak omkull.
Senast det hände var när jag skulle klättra ner från sovloftet och föll handlöst rätt ner i golvet. Armbågen fick sig en ordentlig smäll och höften fick om igen agera mottagare. Dags för sjukhusbesök igen! Och det är bara början på eländet.

Efter ett tag blir det sjukhusfärd igen! Då har jag åkt på dubbelsidig lunginflammation efter kontraktionen av lungorna när jag föll av min häst. Bakteriehalten som i normala fall skall ligga på tio har åkt upp till trehundra!!
I hemmet ökar stressen och oroligheten över allt som händer, och sonen undrar om jag aldrig skall bli frisk och börja leka med honom igen. Mannen i huset går muttrande omkring. Orolig över ekonomin som nu vilar på hans axlar.

Hemma igen börjar jag gå hos en omt 3 utbildad sjukgymnast, men resan dit är en plåga. Tabletterna jag fått hjälper inte mot smärtan , det enda som händer är att jag blir luddig i huvudet och seg.
De beslutar att jag skall börja arbeta några dagar, och sedan vara sjukskriven 14 dagar i taget. Arbetsträna som det så vackert heter. Ja, ja allt går säkert om man är full med morfin som jag då var, men värken finns ändå ständigt där som ett molande.

Sommaren kommer med varma vindar och solkyssta kinder, men hos mig kommer bara oron ännu mer. Sjukgymnasten jag haft går på semester i tre månader!
Ett möte med läkaren på Storvreten, försäkringskassan och min arbetsgivare slutar med att läkaren vill att jag skall arbeta 4 timmar med anpassade arbetsuppgifter. Arbetsgivaren försöker få honom att ändra sitt beslut och istället skicka mig på rehab, men det är tji. Läkaren lyssnar inte alls och reser sig halvt om halvt för att gå ut innan de pratat färdigt. Till slut byter han åsikt och säger ”Okey, vi skickar dig på rehabilitering så får vi se om det hjälper. Sjukskrivningen fortsätter tills det gett resultat.” Min närsyn börjar snabbt att bli sämre, och ett besök hos en optiker visar att mitt öga rycker.

Försäkringskassan följer rådet och jag fick på grund av semester sitta och åka runt till olika rehabställen som turades om att vara öppna.
Nåväl, i slutet av augusti månad kommer sjukgymnasten tillbaka och jag går brunbränd och med tillförsikt dit för att få hjälp. Morfinet och smärtan gör att mitt vanligen klara minne sviktar och jag får be mina kära att påminna mig om saker jag skall göra.


När jag träffar min läkare den sista november lutar han sig bak i stolen och lägger armarna i kors, sedan tittar han uppifrån och ner på mig och säger ”Jaha, nu börjar sjukskrivningen närma sig sitt slut, så nu måste du leta reda på ett jobb.” Jag frågar hur lång tid jag har kvar , och han tvekar en kort sekund innan han svarar ”Cirka 1månad för då har du varit hemma i 365 dagar.”
Jag går med tunga fötter ut från mottagningen och funderar för mig själv på vilken arbetsgivare som skulle vilja ha mig? En kvinna på fyrtio som lever i en å av smärta dygnet runt, och blek av trötthet gör allt för att överleva dagen. Att sitta på en vanlig stol går inte längre annat än mycket, mycket korta stunder, och hemma sitter jag på en kudde för att avlasta bäckenet En kudde bakom ryggen krävs alltid när jag sitter.
Efter 10 minuter är värken alltför påtaglig och tvingar mig upp. Som tur är kan jag lämna sonen på snart 5 år på dagis för att sedan åka hem och försöka få en kort blund, och när han kommer hem leker han i sitt rum. Tröttheten ger i sin tur nya symptom.

Den 23 december får jag ett vitt kuvert med försäkringskassans stämpel i brevlådan, och när jag öppnar det ser jag att det är ett beslut om att jag från och med den 9 januari 2009 kommer att vara utförsäkrad från försäkringskassan och måste söka jobb eller börja jobba på mitt nuvarande jobb. Hm, vilket vaktbolag vill ha en halvtomhalvt halt medelålders kvinna som måste ligga stora delar av sin vakna tid på grund av alltför stora smärtor. som anställd? Inte min firma i alla fall.

Jag jobbar febrilt med att få tag i någon som kan hjälpa mig med att snabba på läkningen av mina skador.
Samtidigt försöker jag under julhelgen att få tag i folk som kan hjälpa mig att överklaga beslutet. Det måste nämligen ske innan den 28:e december, så tiden var knapp!
Till slut hittar jag den 23 januari 2009 en ortopedläkare som sjukskrev mig.
Läkaren på försäkringskassan beslutar att jag är för frisk för att vara sjukskriven och säger att jag måste överklaga det beslutet eller arbeta heltid i 90 dygn för att sedan få en ny sjukskrivningsperiod på 364 dagar.

I dag är läget så här:
Jag är utförsäkrad med noll inkomst
Skadorna jag fick vid fallet för 1,5 år sedan finns fortfarande kvar med samma styrka och tänderna jag bet sönder finns inte mer, men ändå har jag ont i ansiktet varje natt. Det är ju då alla smärtor ljummar som värst.
Har sökt tid hos ögonläkare pga synrubbningarna, men ännu inte fått någon. Väntetiden är på fyra månader.
Nacken är skadad och skapar migränsmärtor som kommer och går
Axlarna och skuldrorna saknar ork och rister av smärtor.
Bröstkorgens mitt smärtar och att ta djupa andetag är omöjligt
Revbenen som fick en ordentlig smäll har hamnat snett och smärtar trots att jag fått flera behandlingar av kiropraktor.
Ländryggen och korsryggen värker ständigt
Låren domnar och jag får klappa på dem för att ”väcka” dem.
Fötterna domnar bort med jämna mellanrum, både själva foten och under fotsulorna.
Händerna och fingrarna smärtar ständigt.
Slutligen är det sömnen som fallerar. Hittills har jag av alla dessa nätter bara sovit tre hela sedan olyckan och hade då hjälp av starka tabletter.
Sedan har vi min stackars, stackars familj då som får ta den värsta stöten. Min karl får jobba häcken av sig för att få in pengar till oss, och oftast är jag trött och sur på grund av sömnbrist och smärta.
Sonen har börjat sexårsverksamheten och är borta till ett om dagarna.
Min vackra fullblodshäst som är början på en framtidsdröm jag har kan jag inte längre rida (jag har tävlat i dressyr och hoppning utomlands i amatörlandslag)
Att mocka är inte att tänka på, eftersom risken att jag ramlar över containerkanten är för stor när min kropp inte längre lyder mina signaler. Därför vågar jag inte längre ens försöka köra kärran dit, och får be min kära sambo att hjälpa mig varje kväll. Jag känner mig som en gammal tjatkärring på 65!

Jag var en självständig tjej som klarade mig själv, var ständigt på resor och hade alltid nya projekt på gång.
Idag är jag bara en liten ledsen spillra som envist klamrar mig fast vid hoppet att en dag bli frisk, eller…i alla fall smärtfri.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar