31 juli 2011

I verkliga livet är det svårt att få sådana vänner

Jag sitter och lyssnar på min skrivarkompis Pennelinas underbara röst som strömmar ur datorn, och lyssnar när hon berättar vad hon tycker om.

Det är svårt att hitta människor som mig i verkliga livet, och jag har försökt i många år, tro mig.
   Jag kände mig udda, och utanför där jag stod spiknykter kväll efter kväll på discot, och dansandet var det enda som gjorde mig genuint lycklig. Gymmet besöktes varje dag, och söndagarna tillbringades framför filmer, ofta flera i rad.
   Mina dåvarande väninnor var bara tjejer jag träffat på krogen och gymmet, och gick ut med. I sällsynta fall umgicks vi "vanligt". Men medan jag tecknade, sjöng och skrev, shoppade de kläder och hällde i sig vin vid baren. Du får inte missförstå mig nu, vi var vänner, men hade inget gemensamt.

För mig blev livet enklare då jag flyttade till Hammarby. Där hittade jag tillbaka till skogen och vattnet, det som präglat mig som liten, och saknats i mitt liv omedvetet.
   Långa skogspromenader och en ny dator gjorde att jag inte tappade greppet. Mina vänner från barndomen var borta för länge sedan, och killarna som påstod vilja vara "bara" kompis med mig ersatte varandra årsvis. Naturligtvis låg annat bakom...en önskan att bli älskad av mig, som knappt älskade mig själv. Jag var ensam.

Men något hände på vägen. jag blev stark och lärde känna mig själv inifrån och ut. Att springa på krogen lockade inte alls, och mitt behov att skriva tog över sakta men säkert.

Nätet hade många överraskningar. En av de största var att jag hittade likasinnade. Kvinnor och män som liksom mig älskade det skrivna ordet, gärna fotograferade och ibland till och med sjöng.

Vi delar med oss till varandra, stöter och blöter texter. När vi gjort en bok delas den glädjen av alla de andra, ingen avundsjuka finns, och tipsen hur man marknadsför den strömmar in. Vi är vänner, men ses aldrig i verkligheten. All värme jag får gör mig ändå så glad in i hjärtat, och äntligen har jag hittat det jag alltid sökt.
Tack för att ni finns.
Kram

5 kommentarer:

  1. Kunde inte sagt det bättre själv :)

    SvaraRadera
  2. Vad fint skrivet:). Och jag känner precis likadant. Tack själv, Anitha!
    Stor kram

    SvaraRadera
  3. Tack, vännen min :-D

    Då behöver jag inte oroa mig för att du inte kommer att gilla skivan ;-) ha ha

    Det är gott att få vara din vän :-D

    Kramar <3<3<3

    SvaraRadera
  4. Har heller aldrig passat på krogen, trots att jag tidvis verkar ha ansträngt mig än mer än du. Fast nu har jag gett upp en gång för alla, trivs oxå bättre med vännerna på nätet.
    Kram

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...