Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



20 augusti 2011

Jag har läst ett norskt manus som var något alldeles extra

Igår fick jag ett manus i min hand som var mycket speciellt, och gav mig bilder i huvudet som speglades i en sanning jag har haft på nära håll.
Lusten att skriva ett filmmanus på det föll över mig redan efter tre sidor, och trots att det på ytan kanske är rätt enkla saker som utspelar sig är det ganska lätt att förstå hur den stackars mannen kände sig.

Jo jag vet att jag talar i gåtor. Du hittar förklaringen på den HÄR sidan.

Mitt eget manus fick stå tillbaka inatt, och jag läste 143 sidor manus i ett svep...på norska dessutom.
Jag har haft en norsk brevvän som delvis lärde mig olika ord som inte är likadana här i Sverige, faktiskt en av dem jag fått kontakt med igen via facebook.

Nåja, manuset var lika bra som jag anade efter att ha sett delar av Vidars sida, och under tiden jag läser det funderar jag på vad som får en människa att stanna hos någon som slår...med ord eller händer spelar väl egentligen ingen roll...bara det att stanna i en relation där den andre/andra gång på gång visar sådana gemena och svarta sidor att man vill blunda och önska sig bort.
Vad är det som får någon att frivilligt utsätta sig?
Som jag sade förut så har jag just nu insyn i ett sådant förhållande. Båda dricker, båda slår både med ord och händer, och ingen av dem älskar nog den andre. Är kittet hat?
Min lillasyster har precis sluppit ur ett förhållande där allt handlade om kontroll, och svartsjukan fanns som daglig ingrediens. Allt skulle preciseras och synas. Inga slag, men psykisk terror som slutade i katastrof när hon efter tjugo år satte ned foten och sade ifrån.
De som levt i hennes omedelbara närhet visste vad som pågick, men hans nära vänner hade ingen aning om vidden i det hela, och chockades då han på ett brutalt, mycket ogenomtänkt sätt tog sitt liv.
De två barnen som älskade honom som vilken pappa som helst försökte förstå varför han lämnat dem, och fick träffa psykolog.

Jag har själv aldrig någonsin blivit slagen, och tar inte heller emot skällsord som jag tycker är för hårda. Jag är av den åsikten att även om man inte menar det man säger känns det i hjärtat hos den andre/andra, och kan i ett senare skede få fäste i fel tankar.
Jag försöker också lära barnen att om man skall låta de elakaste orden stanna i munnen, och tänka sig för innan man släpper ut dem.

När jag var liten kallade jag inte ens mamma för något annat än mamma eller hennes förnamn. Morsan var i min dåvarande tankegång ett svärord, och att säga något sådant var inte okej.
Idag kan jag skratta åt det där, och blir samtidigt ganska upprörd när äldsta sonen kallar mig en massa fula namn som han inte ens vet vad de betyder, men har snappat upp på skolgården.




3 kommentarer:

  1. Ja det är svårt att förstå hur det kan bli så. Uppenbart är väl att dom som har hamnat i ett sånt förhållande behöver hjälp utifrån. Verkar inte som man orkar bryta det av egen kraft särskilt ofta.

    SvaraRadera
  2. Det tar tid at åpne øynene, kjærlighet gjør blind.
    Psykopater har vi hørt om alle, men hva de greier å få til er ukjent landskap før du lever med en.
    En psykopat har makten, eier deg og kontrollerer deg.
    Du er dømt til å tape om du ikke kommer deg bort.

    SvaraRadera
  3. Jag var inte ens kär i min man i alla fall inte de sista tio åren. Men ett mkt dåligt självförtoende då det gällde mig som kvinna, inte som mor eller kurator, som jag var, utan som kvinna. Jag trodde inte att någon skulle kunna bli attraherad av mig o eftersom jag ville vara gift o ha en man som alla andra, så fick jag ta det det onda med det goda, dvs hårda ord o elakheter från en psykopat, mot att jag fick vara med o leka på medelsvenssons gård. Visst skämdes jag för hur vi egentligen hade det, men jag var en fena på att blunda för den verklighet barnen o jag levde i. Nu efteråt kan jag inte förstå samtidigt som jag vet att jag var för svag i mitt jag för att sätta ner foten. Ironiskt nog var det min f d man som satte ner den- tack o lov.

    SvaraRadera