Just idag fick jag ett mejl av en man som skrivit en självbiografi som får mig att skämmas över det kvinnliga könet. Visst har jag hört talas om att män också blir utsatta för själslig misshandel i förhållanden, men av någon underlig anledning handlar mina texter oftast om barn eller kvinnor som blivit drabbade.
Efter kontakt fick jag äran att läsa hela manuset, och klarar bara av att läsa några sidor innan jag måste göra ett avbrott för att andas.
Det som står på skärmen får mig att undra hur han mår...mannen bakom orden, men framförallt hur han orkat gå vidare.
Eftersom jag ser allt i bilder blir jag snabbt eld och lågor och känner en enorm lust att omsätta det jag läser i film. Dessutom får jag samma känsla som jag fick av artikeln som är grunden till min egen pågående bok.
Min fantasi drabbar samman med tankar om hur jag nu skall ta mig till nästa plattform.
Skall jag öppna eget förlag, och strunta i att ens försöka få min bok utgiven via andra förlag? Skall jag till och med ge mig på att låta någon annans ord spridas genom min försorg?
Är det ens möjligt för en arbetslös, luspank okänd att lyckas med detta?
Lilleman är hemma efter ynka två dagar på dagis. Orsaken är en magsjuka som härjar på dagiset, och personalbrist IGEN.
Snorig sitter den lille spellevinken bredvid mig och kommenterar det jag gör. Samtidigt ritar han och leker med bilar på bordet som inte är speciellt stort.
Snickarna har på två dagar byggt en farstu som tyvärr fått förhinder på grund av att murarna slarvat och förskjutit den sex centimeter. Detta mått passar inte, och gör att de måste gjuta om en del. Puh!
Nu skall jag ta itu med disken, och sedan skriva lite på mitt manus som fick nytt kött igår natt.
Tecken efter tecken fyller skärmen, och jag är Charlie, min huvudkaraktär, och ser in i hennes hjärna, tänker hennes tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.