Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



4 augusti 2011

TEMA Ansvar

Minnet är bleknat numera, och jag kommer bara ihåg hennes ansikte lite diffust. Några detaljer har dock fastnat,.Den breda munnen med de onaturligt vita tänderna förföljer mig i drömmen varje natt och blir då förvandlad till skrattande katten i Alice i Underlandet.
Hennes röst den där dagen hon försvann var inte mjuk som förr utan hård och kall som när stål slås mot stål, och jag har ett mycket svagt minne av att jag grät som ett litet barn trots att jag fyllt tio.
Men bäst av allt kommer jag ihåg orden som likt eldskrift präntat in sig i min hjärna, och hennes ögon, svarta som natten.
    ”Jag tänker inte ta något ansvar för Pernilla mer, istället blir det ditt ok.”
Pappa grät och skrek så högt att grannen öppnade sin dörr och frågade om allt var okej.
Pappa höll mig så hårt att jag såg blåmärken efter hans fingrar på armarna efteråt, då när allt var lugnt igen…så lugnt att man kunde höra hur grannen ett kvarter bort pratade med sin fru.

Min älskade pappa satte på sig sandalerna och tittade sorgset på mig.
    ”Jag kommer snart, skall bara göra en grej…”

Några timmar senare hittade polisen mig liggande på golvet med mammas morgonrock i famnen. De hade funnit pappas bil i ravinen några kilometer bort, och sökte mamma.
En av dem väckte mig, och frågade mjukt var hon var, och jag förklarade så gott jag kunde vad som hänt.

Poliserna nickade menande mot varandra, virade in mig i en filt, och bar mig till sin bil.

Tjugo år senare sitter jag vid min mammas och pappas grav och gråter salta tårar

5 kommentarer:

  1. Oj det var mycket som hände! Dramatik!

    SvaraRadera
  2. Å vad sorgligt, stackars lilla tjej.

    Kan man köpa din bok utan att behöva rescensera? jag vill bara läsa utan att behöva prestera liksom.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Håller med Ethel, men .... nog är man väl ett litet barn när man är tio...

    SvaraRadera
  4. Ansvarslöst och grymt. Undrar vad som hände med mamman, vad gjorde att hon plötsligt blev hård istället för mjuk?

    SvaraRadera