Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



5 augusti 2011

TEMA Attribut

”Hade kvinnan några speciella attribut?”
Polismannen gör allt han kan för att behålla sin professionella framtoning, men det är svårt att hålla blicken fokuserad på ansiktet när han intervjuar det nakna paret som i sin tur är lika lediga i sitt sätt som om de skulle haft kläder.

Kvinnan kan inte låta bli att retas med den unga konstapeln, och sätter sig på soffkanten med benen lite isär. Hon ser att han blir blossande röd, och reser sig för att gå fram till sin man.
”Jag såg att hon hade ett mörkbrunt födelsemärke på ena kinden.”
Kvinnan vänder sig till sin man.
”Hon verkade lite förvirrad, och när hon såg att jag och Åke var nakna började hon skrika om Guds försoning och annat.”
Ytterligare en polis kommer fram till dem, och har med sig en filt i handen som han slänger till kvinnan.
”Ta på dig den här så du inte fryser.”
Han tittar leende på kollegan, och ger honom ett menande ögonkast.
”Kommer du fram till någonting?”
Den unga polismannen skakar på huvudet.
”Nej, jag tror inte vi kommer längre nu. Hur går det med rundfrågningen i kvarteret?”
”Vi har pratat med samtliga, men ingen har sett något.”
Han vänder sig till den nakne mannen.
”Tack för att ni försökt hjälpa till, men det är nog som min kollega säger. Hon kanske hör av sig själv till polisen. Försvunna människor brukar oftast hittas inom några dygn”

När polismännen stängt dörren tittar mannen på kvinnan och skrattar högt.
”Lilla gumman, måste du alltid jävlas med folk. Han höll ju på att skämmas ihjäl stackaren. Band du henne ordentligt?
Kvinnan nickar.

7 kommentarer:

  1. Var får du allt ifrån? :)

    SvaraRadera
  2. Oj! igen dramatik! Usch undrar vad de har gjort med kvinnan?

    SvaraRadera
  3. Pia: Det bara poppar upp i hjärnan som bilder.
    Ethel: jag vet inte vad de gjort, men det var inte första gången det hände,,,

    SvaraRadera
  4. Hoppsan! Håller med övriga, vilken fantastisk fantasi!

    SvaraRadera
  5. JAg blir nervös, avskyr sådana mänskliga tragedier, men dras samtidigt till dem. Kanske har det med mitt forna yrke att göra?! Vad det underliggande dramat är kan man fantisera länge om. Good work!

    SvaraRadera