18 augusti 2011

TEMA skogen

Polisman 1:

”Berätta med egna ord hur du upplevde situationen.”

Ingela:

”Jag gick ut bakvägen genom huset av rädsla för att stöta på den. För mig tedde sig skogen okänd, mörk och alltför ogenomtränglig för att vara trevlig. Håret reste sig när jag tittade ut genom sovrumsfönstret på andra våningen, och helst ville jag dra ned en stor rullgardin och aldrig mer dra upp den.

Min mans förslag att bo med skogsutsikt lockade mig inte ens från början.
Jag är ett typiskt stadsbarn som vill ha grå betong under fötterna.

Samma dag vi flyttade in märkte jag att grenarna från träden sökte sig in i huset, och fåglarna som på den tiden levde där kom ofta in av misstag. Eller? Var det en komplott? Tänkte de ta över vårt hus, och göra det till sitt?
Det lilla röda huset med vita knutar levde sitt eget liv, och ofta väcktes jag på nätterna av knarrande golv och gnisslande dörrar som stod och rörde sig.

Fåglarna stoppade jag första veckan genom att ge dem massor av råttgift inblandat i fröna som jag lade i en stor bunke stående på träaltanen. Min man undrar fortfarande varför det plötsligt blev så tyst.

På fotot min man visade då vi köpte huset syntes det inte att skogen var så erbarmligt tjock och vid. Som en jättematrona bredde den ut sig över det lilla samhället som delvis är uppbyggt på höga stolpar.
Varför det är så blev jag varse i april då den lilla ån som flöt förbi vårt hus i snabb takt förvandlades till en forsande flod som vräkte i sig allt den kom åt.

Alla mina drömmar om att sitta och fiska från en brygga ljumma sommarkvällar blev just inget annat än drömmar.
Gigantiska myggor, och surrande bromsar gör så att folket för det mesta håller sig inne i husen, och inte kommer ut förrän vita flingor singlar från skyn, och begraver eländet.

Min man som jobbar i stan, och av den anledningen skaffade sig en övernattningslägenhet, var sällan hemma, och satt mest framför datorn när han var ledig. En stor mur av tristess har byggdes upp mellan oss.

Men jag hittade svaret på allting.
Jag tänkte att om jag eldade upp huset skulle skogen brinna den med, och försäkringsbolaget skulle bygga upp ett nytt fint hus.”


(I ett annat rum pågår en intervju med hennes man Johan)

Polisman 2:
”Berätta med egna ord vad som hände.”

Johan:

”Ingela och jag hade länge diskuterat att lämna den larmande storstaden, och när jag hittade vårt lilla söta hus kunde jag inte låta bli att ta det.  Mäklaren sade att det inte fanns någon betänketid, och jag mms:ade ett foto till min söta fru som glatt gav sitt medgivande.

Åh vad jag älskade att bo där. Skogen började precis vid tomtgränsen, och var härligt ogenomtränglig  och fylld av sjungande fåglar.
 I alla fall i början…jag vet faktiskt inte vad som hände. En dag var det tyst när jag kom ut på verandan, och jag hittade döda kroppar överallt.
Efter den dagen trivdes jag inte längre där, och begravde mig i jobbet, ja till och med införskaffade en lägenhet för att slippa åka hem.

Ingela blev allt surare, och gav inte någon egentlig förklaring på varför. Ibland vaknade jag på nätterna av att hon grät, men ville inte störa och låtsades sova.

En dag fick jag nog och beslöt mig för att så att säga ta tjuren vid hornen.
Utan att ringa åkte jag den tio mil långa vägen hem för att överraska Ingela och kanske ha en tät a tät.



När jag kom inkörande på vår lilla skogsväg möttes jag av svart bolmande rök, och eldtungor som kröp uppför stammarna på träden.
Darrande ringde jag både ambulans, polis och brandkår, och slängde mig ur bilen.

Ingela stod mitt i alltihop, naken och med händerna uppsträckta mot himlen. Svart i ansiktet av sot, brett leende med gnistrande ögon. ”Jag vann! Jag vann!” skrek min kära maka.”

Johan lägger händerna över ansiktet. ”Det var först då jag förstod varför Ingela varit så konstig. Hon hade tydligen drabbats av en djup depression som förvärrats av att dumma jag höll mig borta.” Han möter polismannens blick. Vad händer nu? Arresteras hon, eller?”

Polismannen lägger deltagande handen på Johans axel. ”Vi tar in henne på psyket. Hur gör du med tomten? Säljer? Eller?”
Johan spottar på backen. ”Aldrig, jag bygger upp något nytt.”

Viskandet i de återstående spillrorna susar genom den del av skogen som klarade sig. ”Vi måste göra något…Vi måste hindra honom…”

3 kommentarer:

  1. Spännade! Kul att få ta del av både Johan och Ingelas synvinklar! :)
    Och sista stycket.... riktigt läskigt...
    Bra skrivet!
    (Blir det nån fortsättning?)

    SvaraRadera
  2. Mystik och lite nästan åt skräckhållet på slutet. Gillar!

    SvaraRadera
  3. Får intryck av en mardröm. Alltså att det inte händer på riktigt utan att det är en dröm :-). Kul grepp med polisförhör.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...