Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



27 augusti 2011

Turbulent var bara förnamnet

Idag började dagen med att jag blev väckt av Lilleman som pinkat på sig, och ropade förtvivlat från barnrummet.
I med sängkläderna i tvätten, och på med ny blöja, sedan passade jag på att skriva skrivpuff i hopp om att internet skulle vara lite snällare nu på morgonen.
Naturligtvis ramlade jag ur som vanligt.
Igår kväll trampade vårt minsta hjärtegull på en spik, och jag tvättade det noga, men var ändå orolig i morse.
Som tur är lyckades jag fånga honom i luften så att spiken inte gick in så långt, och han mådde bra.

Efter frukosten klippte jag hela ligan, inklusive mig själv, och lyckades till och med få till håret på minstingen som inte alls gillar sitta-still-läget.
Peter for iväg för att hämta Mackan, och Razzel följde med.

Under tiden skrev jag lite, diskade, och påbörjade jobbet med att plocka upp vinterkläderna. Ha, ha...det är väl ändå typiskt att värmen kommer tillbaka då jag tar undan shortsen och sandalerna.

Razmus kompis Tobias kom hit och skall sova över. 
De hade jätteroligt och hoppade som besatta i studsmattan, slogs med svärd(i plast) och sprang runt och busade med de andra barnen.
Peter och Mackan försvann upp på taket, och sågs inte på hela eftermiddagen. Det var bara det taktfasta dunket från hammaren som påminde om att de fanns hemma.

På eftermiddagen händer det som inte får hända...Lilleman kommer in med blodet rinnande från näsan, och de andra berättar att han ramlat ned från stegen med näsan före.
När jag med darrande hand torkar bort blodet träder en ordentlig tjockläpp fram, och en ymnigt blödande näsa. Lilla gubben är käck, och gråter inte alls trots att det måste göra ordentligt ont.
Han får lägga sig på soffan och titta på en film, och jag frågar hundra frågor för att ta reda på att han inte är allvarligare skadad.

På kvällen har vi myskväll med popcorn, chips, salta pinnar och film på två håll. Småttingarna i mitt och Peters sovrum. Razzel och Tobias i barnens rum. Jag skall sova med Peter, Zabine och Hampuz inatt, så det blir nog varmt.

Nu tänker jag smita undan och skriva lite.
Godnatt 

5 kommentarer:

  1. Oj vilken dag!! Visa dagar är verkligen värre än andra. Tur att det gick bra med både spikskadan och huvudskadan. Hoppas att morgondagen blir bättre.

    SvaraRadera
  2. Vissa dagar är mer innehållsrika än andra!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Vad mysigt med "myskväll". Hoppas skadorna går över. Ha en bra söndag!

    SvaraRadera
  4. Låter som en jobbig och orolig dag.Man blir ju orolig som förälder när barnen slår sig. Och det gör dom ju titt som tätt om dom är aktiva.

    Hoppas du får en lugn avkopplande söndag som kompensation.

    SvaraRadera