Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



5 augusti 2011

Var det bättre förr?

Min bloggvän Mångmamma diskuterar idag gamla LP-skivor.
Var musiken bättre förr? Eller är det bara en tro som finns hos många.
Något jag med säkerhet vet är att människor var bättre förr...
På den tiden fick aldrig en ung kille för sig att gå in i en skola och skjuta ihjäl dem som satt där.
Och inte vågade en elev höja knytnäven mot sin lärare
Folk sköt inte ihjäl varandra på gatan, och fick aldrig några underliga idee´r att spränga bilar på parkeringar, eller gangbanga skolkamrater.

Varför har det blivit så här?
Var och hur gick det fel?

Är videokulturen orsaken? Eller alla våldsamma dataspel?
Har barnen fått det sämre?
Fundera på de här frågorna och berätta vad du tror...

3 kommentarer:

  1. Det kanske är att göra det lätt för sig men jag tror att vi får de barn och ungdomar vi förtjänar.
    Om vi slutar lyssna på, prata med och ta oss tid med våra små - både egnas och andras barn, får vi ett uppväxande släkte som inte kan skilja på rätt eller fel.
    Att hysta in riktigt små barn på dagis och överlåta en del av den viktiga symbiosen och "fostran" på många fler vuxna, slutar det med att egentligen ingen tar riktigt ansvar för handlingar och konsekvenser.
    Jag har läst någonstans att en förälder pratar i snitt 7 minuter per dag med sitt barn.
    7 minuter!?!
    Utöver de åthutningar och tillsägelser barnet får, är det allt.
    Galet!
    Men visst är det skrämmande vilken väg vi slagit in på och nästan omöjligt att hejda en trist spiral nedåt!

    SvaraRadera
  2. Jag är inte överens med mångmamma alls. JAg tror mer att det beror på vuxnas bristande civilkurage. Att vuxna har överlåtit vuxenskapet på de unga. Och de unga regerar utan att ha vare sig bakgrund, levandserfarenhet eller kunskap nog för den makt de har fått. Jag säger bara fram för civilkuraget. ATt våga ställa sig upp och säga: "ta ned fötterna från sätena där andra ska sitta", "visa respekt för andra människor", "vill du lära dig något, håll klaffen och lyssna". JAg tror inte alls att det har med dagis eller frånvaro av föräldrar att göra, det har med vuxnas svek att göra helt och hållet. Om vi vågade ha kontrollen skulle vi också få trygga unga människor omkring oss. Mina barn har gått på dagis. Min dotter fick tidigt ta ansvar för sin lillebror. De är inte curlade, de fick klara sig väldigt mycket själva. Laga mat, hämta på dagis, ta ansvar för att livet fick en mening, samtidigt som jag som mamma ALLTID fanns där, inför svåra beslut, inför själsliga dilemman och ödesdigra val. Jag har aldrig vikit från barnens sida även om jag inte alltid funnits fysiskt på plats. Så är mina barn trygga, starka och självständiga också.

    SvaraRadera
  3. Jag glömde: VIdeovåld är inte farligt om barnen är trygga, endast om de inte känner trygghet kan våldet ge dem extra vatten på kvarnen. Det visade t o m Skågustav på sin tid.

    SvaraRadera