Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



20 september 2011

Att bli sedd

I barnslig längtan efter att bli sedd drog jag min man i en armen. "Älskling, skall vi inte gå nu?"
Den kurviga, mörka skönheten framför honom sneglade på mig och såg frågande ut, men sade inget.
"Älskling, du?" Min röst hade blivit just sådär gnälligt tantig som jag visste så väl att han hatade. "Vi kanske skulle tänka på hemfärd nu?" fortsatte jag, och drog ned den på tok korta kjolen jag satt på mig för hans skull.
"Vill du ha något?" sade min älskling, och jag tittade upp från golvet dit jag riktat blicken rodnande av harm.
"Men...?" började jag, men insåg snabbt att det inte var mig han pratade med.
Likt en spelande tjädertupp fjädrade min älskling upp sig, och spände med armarna för att kvinnan skulle se hur muskulös och vacker han var.
Som vanligt förpassades jag till de bakre regionerna i hjärnan på honom, och mina ord sattes på undantag. Förtvivlat tog jag tag i mans arm, men blev ivägskjutsad med en så hård knuff att jag ramlade.

"Hej du?" Hörde jag en röst bredvid mitt öra. "Hur gick det?"
Mannen som satte sig på knä vid min sida var lång och mörk. En direkt motvarighet till min älskling. De bruna, vänliga ögonen speglade intresse och medömkan, så jag anade att han inte alls var så ovetande om min situation som det verkade.
Jag velade mellan att ta mannens hand till stöd för att ta mig upp, eller försöka vältra mig upp likt den val jag var för tillfället. Vårt barn sparkade missnöjt, och jag flämtade till.
"Jodå, det gick bra." 
Han drog upp mig till stående, och borstade av mina kläder, sedan lade han armen runt min axel och böjde sig fram för att viska. "I min värld existerar inga andra än den jag älskar." sedan drog han sig snabbt bort.
Min man tittade missnöjt på mig, och verkade fundera på om han skulle lägga uppmärksamheten på kvinnan, eller se om sitt revir. Tveksamt, men ändå med lyft haka sträckte han fram handen mot min räddare.
"Kalle Blomqvist."
Mannen bredvid mig lade handen över munnen och skrattade.
"Det menar du inte. En livs levande Kalle Blomqvist?" Han blinkade med ena ögat mot mig, och fortsatte, "Hur går det med detektivandet?"
Min man såg ut som ett levande frågetecken, och förstod inte alls vad mannen vid min sida syftade på, men ville inte visa det.
"Nä, jag jobbar som reporter på tidningen Bladvecket."
Nu skrattade mannen ännu mera. 
"Det här är ju för dråpligt...så Kalle Blomqvist jobbar på Bladvecket?"

Nu blev min man arg, och jag såg de tunna blodådrorna på halsen bli till två styva hudveck som blånade.
"Nu vill jag ha en förklaring! Vad i helvete menar du?"
Mannen vid min sida sträckte fram sin hand och sade, "Bertil Saldo heter jag, och förlåt att jag drev med dig...men...det var svårt att låta bli. Du läser väl böcker?"
Min man skakade på huvudet.
"Aldrig?"
Min man skakade på huvudet igen.
"Då förstår jag sade mannen, och klappade honom på huvudet. Kalle Blomqvist är en av karaktärerna i Astrid Lindgrens böcker. Nåja, nog om det. Om inte du vill sällskapa din fästmö, så kan väl jag få bjuda henne på en dricka eller något? De är i goda händer. Jag är läkare på det nya sjukhuset."Mannen lade handen över min mage, och smekte den.
"Älskling jag..." sade jag och hade svårt att inte le åt situationen som plötsligt vänt till min fördel.
Min man stod med gapande mun, och tappade helt greppet över den mörka skönheten vid sin sida.

Efter en trevlig eftermiddag med Lars som han hette gick jag sakta hemåt medan bitar av vår konversation snurrade i hjärnan. 
Plötsligt såg jag allt glasklart. Beslutet att gå låg på mig, inte min man. Det svåra var att ta steget från olycklig hemmafru till kvinna med barn i magen, och osäker framtid.

2 kommentarer:

  1. Mycket bra! Väcker känslor. Blev heligt förbannad, jag hade nog sopat till den där tuppen...

    SvaraRadera