Efter att ha lämnat bilen i Tumba tar jag pendeln till Stockholm för att placera mig på en bänk inne på centralen i höjd med bögringen och studera människor.
Underligt egentligen att det bara är ynka fem år sedan jag trivdes som fisken i vattnet i det här kaoset.
Folk, folk överallt. Alla vill vara först, och har bråttom.
Inne på kafeet som heter Vetekatten var det kö. lång sådan, och kvinnorna tittade lystet ned i disken, och jag såg med stigande förvåning hur bakelse efter bakelse lades på små, runda, vita tallrikar.
Efter att ha följt en ringlande gång med små bord och stolar hela vägen gick jag upp en trappa till det så kallade vip-rummet.
En snabb tanke vad som skulle hända vid brand flyger genom hjärnan när jag tittar ut över de som sitter på nedervåningen. Ärligt talat så tror jag att läget skulle vara kört!
Nåväl, jag känner svagt igen kvinnorna vid bordet från min facebooksida, och de känner igen mig.
Under kvällen presenterar vi oss, och pratar om våra bokprojekt, och vad vi vill med gruppen, Författarplattformar, och workshops.
Ewa Åkerlind som sitter vid min sida lägger upp två tunna häften, och berättar att det är dikter. På framsidan är en vacker bild med vatten. Jag ber att få läsa den, och ser direkt att hon är duktig på det hon gör.
Innan vi skiljs åt har jag ett ex i min väska för att recensera den.
Tyvärr bor jag inte nästgårds, och sätter mig på pendeln mot Tumba.
En äldre vithårig kvinna i byxdress sätter sig bredvid mig, och frågar om tåget går till Huddinge. jag säger "Ja.", och vi fortsätter småprata under färden. Kvinnan berättar att hon bott utomlands i fyrtio år, och att hon numera bor på drottninggatan, men aldrig går dit ned.
Diskussionen fortsätter, och handlar om barn som sätts på dagis, utlänningar som skärmar av sig mot svenskar genom att bara tala sitt hemspråk sinsemellan, och om skönheten utanför tågfönstret.(Molnen var rosa, mot en sol som gick ned)
När jag gick från pendeln till bilen kände jag ett stort obehag eftersom jag bar på min 10000-kronorsdator, och det var mörkt.
På hemväg krockade jag med en hare som kom skenande över vägen, och den lilla stackaren var stendöd då jag på skakande ben gick ut för att kolla hur det gick.
Väl hemma nattade jag barnen, och satte mig sedan i soffan och skrev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.