Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



6 september 2011

TEMA Bekymra sig

När jag kommer ut i köket sitter pappa redan där. 
Huvudet är djupt nedsänkt mot bordet, och han gnuggar den tjocka rynkan mellan ögonen med tummarna.
"God morgon", säger jag och sätter mig vid bordet jämte honom. "Hur mår du?"
Han lutar sitt huvud mot mitt, och smeker min kind.
Sakta skakar pappa på huvudet, och grimaserar. 
"Nacken", säger han och försöker lyfta armen. "Och huvudet" lägger han viskande till.
"Gör det mycket ont?"
Min röst är liten, och jag ser framför mig hur han ligger i sjuksängen med slutna ögon.
"Måste...måste du in igen?"
Ljudet av maskinen som hjälpt pappa att andas borrar sig in i öronen, och jag lägger händerna över dem.

Pappa reser sig med stor möda upp för att duka fram tre tallrikar, men kommer på sig själv och tar undan den tredje. De vanligtvis blåa ögonen är röda i ögonvitorna, och svullna.
"Klarar du dig?"
Han stannar upp i rörelsen, och betraktar mig.
Jag nickar och försöker svara honom, men hittar inga bokstäver.
"Ringer du en taxi gumman?"
Pappa drar sakta på sig jackan, mössan och försöker trä in fötterna i stövlarna som viker ihop sig, och vägrar låta sig blidkas av hans böner.
Han tittar vädjande på mig, och utan ett ord sänker jag mig ned på knä, vecklar ut den gröna stöveln, och drar på honom dem en efter en.

Efter bara en liten stund hör jag taxin utanför.
"Den är här nu. Skall jag fö..."
Pappa håller avvärjande upp handen, och fångar upp mobilen som jag kastar till honom.
"Jag kommer om några dagar. Skulle nog inte haft så bråttom hem från sjukhuset."
Hasande går pappa ut till hissen och åker ned tre våningar. Jag hör dörrarna till bilen slå igen, och vågar inte gå fram till fönstret förrän motorljudet tystnat.
Mina känslor svajar mellan att bekymra mig för pappa och smärtan att inte träffa mamma mer.
Jag startar datorn och går in på aftonbladet där bilder på olyckan ligger som förstaträff. Vår vackra bil, totaldemolerad och obrukbar för all framtid.
En gul filt ligger på backen, hoprullad, dränkt i blod

7 kommentarer:

  1. usch ,,, ja det vill man ju aldrig uppleva ..

    SvaraRadera
  2. Sorglig från början och sedan riktigt otäck.

    SvaraRadera
  3. Mycket sorglig och otäck...
    Jättefint skrivet!

    SvaraRadera
  4. Jättebra.
    Men nu fick jag ont i magen....

    SvaraRadera
  5. Bra och som marmoria säger, återhållen.

    SvaraRadera
  6. Så bra! Verkligen bra skrivet, bra dialog som för berättelsen framåt.

    SvaraRadera