Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



19 september 2011

TEMA Se

"Du tar alltid för givet att jag skall se allting. Ett stort steg för dig vore att klara dig själv...strunta i vad andra säger, och leta dina egna vägar till att vara." Harald flämtade av ansträngningen när de sprang uppför den branta backen."
Maria hade sprungit sträckan så många gånger att hon visste vart varenda kvist låg, och med exakt precision satte hon tåspetsen på stocken någon lagt över spåret i syfte att locka sin häst att hoppa.
Hon slet till sig handen och satte dem i luften framför sig. Det lätta regnet fuktade hennes hud, och blandades med svettdropparna som rann från pannan. 
Haralds hjärta stannade när hon snubblade, och for med huvudet före ned i barken som klädde marken. 

Maria reste sig upp, och borstade bort löv och annat på tightsen.
"Det är så lätt för dig älskling, du har två ögon, två ben, och har inte ont."
Harald skämdes lite, och skyndade sig fram för att stötta henne.

"Jag kommer inte att finnas här för evigt. I ditt mörker måste du söka ett eget ljus. jag kan inte ge dig synen åter, bara stå vid din sida. Du måste förlita dig på din intuition och kämpa dig igenom det här. Läkarna säger ju att din värk kommer att försvinna, men att det krävs träning."

Harald suckade och drog med handen över sitt hår. 
Maria vände huvudet mot honom så att han såg ögonvitorna på henne. Trots att det gått nästan tre år sedan hon förlorade synen vande han sig aldrig vid de där vita äckliga ickeseende sakerna mitt i hennes ansikte. Ibland funderade han på att packa sina saker och dra. Vart visste han inte, och det spelade ju egentligen ingen roll vartåt han drog, för samvetets röst skulle aldrig sluta ropa på honom.

8 kommentarer:

  1. Intressant. Gärna uppföljning, tack.

    SvaraRadera
  2. En annan sida av att se. Bra.

    SvaraRadera
  3. Läskig på något sett. En historia som skulle kunna bli vad som helst.

    SvaraRadera
  4. Tror hon skulle klara sig bättre utan honom. Han har definitivt inte rätt inställning. BRA!

    SvaraRadera
  5. Läskig bild. Och bra text, Naken skildring av hur det kan kännas och vara.

    SvaraRadera
  6. Stark text (och jätteläskig bild...!)
    Hoppas det kommer en fortsättning!

    SvaraRadera
  7. Din kommentar hos mig: Jo det kittlade säkert lite extra :-).

    SvaraRadera