Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



14 september 2011

TEMA Vägleda

”Sammanfattningsvis har jag bara gott att säga om Saga, och jag tror säkert att det här kommer att lugna sig.”

Pelle var less, så less på att diskutera osnutna ungars beteende, och hur han tillsammans med föräldern, oftast en mamma, skulle få styr på ungen. Nu satt han här för tredje dagen och pratade om ännu en liten tjej som gjorde vilda försök att efterapa sina äldre kamrater.
På kort tid rotades både smink och cigarretter i hennes liv, och nu var mamman desperat angelägen om att få bort dottern från gänget.

Pelle minns sin egen ungdom, och ler för sig själv. Vilken vuxen kan med rent samvete säga att de inte snattat eller tjuvrökt? Han hade själv följt den långa strömmen av kamrater och blossade sena kvällar nere i ladan.

”Jag vet inte vad jag skall säga.” Kvinnan torkar bort en tår i ögonvrån. ”Saga är en snäll unge, kanske för snäll ibland, och mycket lätt att lura. De här ungdomarna som hon dragits med av på dåligheter är säkert både kriminella och sådana där nyckelbarn.”

Om igen glider minnen förbi i Pelles hjärna.
Han kommer ihåg bästisen Patrik som alltid hittade på bus, och var uppskattad av byns ungar för att han alltid hittade på något att göra. Ofta kände han efter den silverfärgade nyckeln som ständigt hängde på hans bröst som ung, och mindes mammans sista ord innan hon lämnade honom den där olycksaliga morgonen.
Han kan förnimma hennes doft då och då, och ångrar bittert att han backade när hon ville ha en adjökram. De sågs aldrig mer, för en lastbil kom farande i full fart och manglade ned henne i marken med bildörren ovanpå.

”Nå?” Kvinnan snörper på munnen, och är vansinnigt irriterad på alla dessa så kallade lärare som verkar vara i en egen värld som står still. I hennes barndom fanns ingen plats för drömmerier. En bonde har alltid att göra, och barnen var till för att underlätta sysslorna för de vuxna. Så var hon uppfostrad, och så skulle hon göra med Saga.
Tyvärr bar dottern en envishet som gränsade till dårskap, och med hjälp av olika droger gjorde det henne ohanterbar.
”Jag tar med Saga till en psykolog, men förväntar mig att du tar upp det här i klassen och löser det. Det är ju faktiskt mina skattepengar som bekostar din lön.", avslutar hon samtalet med, och reser sig upp med hastiga rörelser.
När de säger adjö i dörren möter de varandras blickar för första gången, och båda fascineras av den andre. Kvinnans hjärta dunkar lite fortare, och hon kan inte släppa hans hand hur mycket hon än vill. Hon känner sig som en pulserande, het geleklump , och sliter till sig handen med ett: ”Jag hoppas att du inser allvaret i det hela, och inte lägger anteckningarna du gjort i en låda där de glöms bort.” Kvinnan andas fort, känner hans doft av manlighet, och darrar i knäna.

Pelle förundras över mjukheten i hennes hud, och drar utan att tänka på det med tummen över hennes hands inre. När han möter blicken verkar det som om världen stannar. Frusterad över det som händer tittar Pelle ned på hennes fötter som är bara och bär ett par silvriga sandaler. Lilltån ligger över grannen, och är lite sned. Naglarna är målade i en lila glittrande färg, och på en av småtårna sitter en tunn guldring.
När hon drar bort handen sansar han sig, och nickar avmätt.
”Vi gör alltid vårt bästa fru…” han letar efternamnet, men minns det inte. Till slut hittar han namnet på papperet och återgår till henne. ”Månsson. Vi gör alltid allt vi kan. Det är vårt yrke att vägleda de här barnen, och vi har utbildade psykologer till vår hjälp.

När hon lämnar huset tittar han på henne bakom gardinen och skrockar för sig själv.

6 kommentarer:

  1. Gillar som man säger på facebook.

    SvaraRadera
  2. Intressant möte på flera sätt. Undrar varför han skrockar, känns som om det inte är första gången han smeker någon elevmammas hand :-).

    SvaraRadera
  3. Fint! :)
    Hoppas vi får läsa mer om de här karaktärerna! :)

    SvaraRadera
  4. Snygg vändning..! Tänkte dessutom precis som Ethel om skrockandet. Helt plötsligt blev han "sliskig".. och även det är en snygg vändning..

    SvaraRadera
  5. Fascinerande med möten där man ser varandra med nya ögon. Men jag får dåliga vibbar av honom. Känns manipulativ liksom.

    SvaraRadera
  6. Här ledde visst vägen inte ända fram, varken ur hans eller hennes perspektiv som jag ser det.

    SvaraRadera