Utdrag ur min pågående bok Hat och en gnutta kärlek

Yes!

Idag fick jag det där berömda flowet, och missade till och med barnens hämtning med en halvtimme.

Min stackars bil fick riktigt rensa ur förgasaren när jag brummade på i 190 till skolan för att hämta småtusslarna.

Regnet öste ned när jag åkte hem igen, och hungriga småttingar som dissat skolköket ville ha pannkaka.

Här kommer ett kort avsnitt ur boken:

Resume`

Författarinnan Charlie har fått i uppdrag av sitt förlag att vara spökskrivare åt en seriemördare.

Det är andra besöket, och hon är mycket motvilligt där hon är:

Ursäkta att jag är så fåordig, men innehållet är hemligt ännu, och blir förhoppningsvis en dundersucce´då den släpps.

När månen byts ut till sol vaknar Charlie och sträcker sig beslutsamt efter mobilen.

   ”Hej, jag heter Charlie Olsen och undrar om det finns någon möjlighet att besöka en av era interner idag. Benjamin Larsson heter han, dömd för…”

   Hon blir avbruten av kvinnan som lätt irriterad ondgör sig över Charlies fråga, och snäsigt säger åt henne att beställa mötet tidigare nästa gång.

   Charlie tackar kvinnan, och är övertrevlig i ett försök att blidka henne. Det känns lite kymigt att ringa i sista minuten, men i annat fall tar det ytterligare en vecka att komma igång med intervjuerna.

   Efter frukost med Totte googlar hon på seriemördare, och får upp massor av länkar. Ju mer Charlie läser, desto större ångest känner hon. Bilderna av de mördade kvinnorna snurrar i hennes hjärna när hon trycker av datorn.

   Charlie och Totte borstar tänderna, sedan sminkar hon sig hårt. De blå ögonen är inneslutna av svart ögonskugga, och svart kajal. Ett tjockt lager mascara täcker ögonfransarna, och håret får för en gång skull bara hänga rakt ned.

   Charlie tvekar mellan jeans och en svart tajt byxa, men väljer till slut byxan som får sällskap av en strikt svart kavaj.

Efter att Charlie lämnat av Totte på dagiset tar hon pendeln till Södertälje och bussen till Hall

Solen strålar från en klarblå himmel, och snön börjar smälta.

   Charlie lägger tveksamt handen på dörrhandtaget till fängelset, släpper det och går ned några steg, står stilla med händerna för ansiktet, vänder och tar ett djupt andetag innan hon går in i byggnaden.

   Efter en snabb koll av vakterna leder en kriminalvårdare Charlie till besökscellen.

   När de närmar sig Benjamins dörr saktar hon farten och tänker för en sekund vända på klacken och åka hem.

   Dörren går upp med ett högt gnisslande Och Charlie känner att magen vänder sig ut och in.

   Kriminalvårdaren lotsar henne fram till bordet, och Benjamin höjer huvudet som varit nedsänkt mot bordsytan.

   Den andre kriminalvårdaren nickar mot Charlie, och tittar sedan ned i golvet för att inte störa.

   Charlie sätter sig på yttersta stolskanten och vet inte riktigt vad hon skall säga. Alla ord som Charlie tänkt använda är borta och det enda som finns kvar är minnet av skriket.

    ”Förlåt. Jag…”

   Benjamin avbryter henne.

   ”Det är lugnt. Vem som helst kan bli nojig av den här miljön. Varför kom du tillbaka?”

   Charlie harklar sig och plockar upp datorn.

   ”Jag har en bok att skriva.”

Hon undviker att titta honom i ögonen och studerar hans välskötta naglar som pryder de mycket smala fingrarna.

 Med något tjockt i halsen startar hon bandspelaren efter att ha satt på sig glasögonen. 

   ”Kan du berätta om din barndom?”

   Benjamin lägger huvudet på sned, och lutar sig bakåt mot stolsryggen med armarna i kors.     ”Berätta först om din.”

   Charlie vrider sig som en mask på en metkrok, och säger, ”Den…den var väl bra.”

   Benjamin är väl medveten om att han tryckt på en öm punkt, och ger inte upp.

   ”Väl?”, säger han och höjer ögonbrynen.

   Charlie lyfter vattenglaset till munnen och studerar honom med lätt slutna ögon. Med irriterad röst serverar hon honom det han letat. ”Morsan söp, och farsan drog när jag var liten. Mitt liv är inte intressant för dig så sluta nu.”   

   Kriminalvårdaren lyfter blicken och studerar dem, men röjer inte med en min vad han tänker.

   Benjamin verkar oberörd, och snörper ihop munnen till ett russin. 

   ”Var du lycklig?”

   Charlie ändrar sittställning, himlar med ögonen och säger lågt. ”Nej, om jag sade det skulle jag ljuga.”

   Benjamin lutar sig mot bordet, och söker hennes blick.

   ”Varför?”

   Charlie tittar först ned i bordet, men möter sedan hans blick.

   ”Jag…jag var alltid rädd för vad som skulle möta mig då jag kom hem.” Hon blir irriterad och pekar på honom med fingret. ”Nog om mig. Jag är här för att intervjua dig, inte tvärtom. Vi har bara trettio ynka minuter på oss. Berätta nu, hur var du som barn?”

  Benjamin ignorerar Charlies fråga, och lutar sig tillbaka igen. Ett svagt leende syns. 

   ”Har du några syskon?”

  Charlie tvekar några sekunder innan hon nästan spottar ur sig orden. ”En syster som jag aldrig träffar.”