Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



4 oktober 2011

Så stoppar man mobbing-eller?

En insändare i tidningen Metro drar till sig mina blickar.
Skribenten har blivit mobbad i sex år, och blev psykiskt sjuk, så sjuk att hon tvingades gå om tvåan i gymnasiet.
Nu ger hon fyra tips för att stoppa mobbingen.
Vad tycker du? Tror du att det är så enkelt?

Så här skriver hon:

1.     Inför obligatoriska lektioner, minst en gång i veckan, från förskolan, där man lär barnen empati, sympati och människors lika värde, och på så sätt försöker förebygga mobbning, rasism och så vidare.

2.     Inför betyg i uppförande, och utan ett G i betyget så måste man gå om den årskursen, inga undantag.
3.     Efter att en elev anmält en annan elev för mobbning, så får mobbaren två veckor på sig att bättra sig, annars måste han/hon byta skola, vare sig föräldrarna godkänner det eller inte, inga undantag.

4.     Inför böter på skolor som inte tar mobbningen på allvar. När en elev anmält skolan så ska den granskas, och processen skall inte ta flera år, utan max ett par månader. Inga undantag.


När vår son Razmus började sexårsverksamheten var han jättepositiv och bara längtade efter att få lära sig bokstäverna och siffrornas underbara värld.
Det tog max två dagar att förändra den tanken.
En jämnårig kamrat slog honom så hårt att han fick en blåtira.

Det tog två veckor innan jag förstod varför min kärleksfulla, ständigt nyfikna son som ofta skrattade förvandlades till en obstinat unge som svor ilsket då jag hämtade honom. I samma ögonblick sitsen i bilen nåddes utdelade han smockor till sina syskon och sätet framför sig.

När sanningen uppdagades via en annan elev som blivit kompis med Razmus, var det med stor ilska jag ställde den ansvariga och lärarna mot väggen. Barnet erkände, men lärarna ifrågasatte klockslaget, och frågade Razmus varför han inte kommit till dem.

Samma sak hände om och om igen, och Razmus var inte den enda. 
Jag såg dagligdags våld och höga svärord som utdelades mellan elever(klass sexårs till 3:an)
En gång blev jag vittne till hur en kille i tvåan skrek Jävla kärring upprepade gånger till en lärarinna.
Droppen blev när jag på ett föräldramöte pratade om det skedda, men fick till svar att det inte alls pågick någon mobbing, och att jag skulle hålla tyst för att inte riskera att den lilla skolan lades ned. (Raz hade ynka fyra klasskamrater, och skolan rymde ca trettio elever allt som allt)
Jag flyttade barnen till en större skola, och problemet var löst…eller?

När min son börjar ettan blir han efter invänjning i klassen en av de som mobbar. Något vi nu stävjat.
Han vänder sig aldrig till lärare om han blir påhoppad, och har trots ett års skolgång inte hittat någon riktig kompis.
Vad hade hänt om någon uppmärksammat händelserna på första skolan, och visat min son att de brydde sig? Skulle jag flyttat honom direkt?
I min värld var den lilla skolan det underbaraste ett barn kan ha. En liten personlig plats med massor av plats för ett litet vetgirigt barn. Trädgården är fylld av gamla äppelträd som barnen klättrar i, och skogen ligger bakom full av kojvänliga ställen. Framför huset syns en stor bit av havet, och ofta ses rådjur, älgar och fasaner spatsera över tomten.

Nu slutar inte eländet här.
Min minsting började på ett dagis med tjugosex barn, varav systern var en av dem.
Han blev också slagen. Trots att Hampuz satt lugnt och stilla med sina klossar kom han ständigt hem med rivsår, blåtiror och ett jack av en sax vid ögat.
Vi pratade med personalen, rektor mm, och jag var arg så arg att jag höll Lilleman hemma. Till slut löste sig situationen av sig själv när Hampuz blev större, och kunde säga ifrån bättre. Han har ju trots allt två storasyskon hemma som är tuffa mot honom.

Idag är det som sagt bättre, men jag studerar, och pratar med Lilleman.
Händer en sak till byter vi klass, och fungerar inte det…då får Hampuz vara hemma med mig i trygghet för barn som slår och förskollärare som inte ser när saker händer pga för stor klass.

Om man inför fler(för det finns redan några)lektioner där barnen lär sig empati mm kanske sådant här kan stoppas i porten.
Och framför allt…varför skall den mobbade flyttas? Är det inte mobbaren som skall straffas?
Razmus togs från ett ställe han trivdes på, och kamrater som han ville leka med, till ett nytt ställe med mer än tredubbelt så mycket ungar som följt varandra från dagis. Ingen rättvis situation alls tycker jag.

Sådär, nu har jag sagt mitt.
Vad tycker du?

1 kommentar:

  1. Det är ju förjävligt rent ut sagt :( Lider med dina barn, fy bubblan! Vet själv - av egna minnen - hur det är att vara mobbad. Att vara rädd så fort man ska gå ihop två och två. Att alltid bli ensam och retad.
    På min gamla skola var det ingen lärare som brydde sig. De lät elevera hålla på och mobbas. Jag fick gå och trösta små sexåringar när de grät.

    Nu i högstadiet har det blivit bättre och jag har några jag är med, vilket är väldigt kul! Finns fortfarande de som retar mig, men jag bryr mig inte.

    Jag ångrar idag att jag inte anmälde min gamla skola. Ångrar det till tusen! Men inget man kan göra åt. Dock är jag väldigt uppmärksam på min nya skola med saker som är felaktiva ;)

    Kram!

    SvaraRadera