Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



27 januari 2012

Arga barn-lärare-och föräldrar-Hat och en gnutta kärlek

Igår när jag hämtade Razmus bad en fritidsfröken att få prata med mig. 
Hon berättade att Razmus hade kastat en snöboll i huvudet på en kille, och att han nypt min son i kinden, och att Raz då blivit stoppad just som han var på väg att...ge igen.
Under tiden hon pratar om allvar, och att vi måste prata med skolledningen hur vi skall göra med Razmus ser jag inte alls något fel i det han gjort. Vem har inte kastat snöbollar? Räck upp en hand.
Skillnaden i det hela är att de andra barnen skvallrar för fröken då de råkar illa ut, medan Razmus inte litar på vuxna efter att ha blivit mobbad hela sexårs utan att få stöd av lärarna. Han säger aldrig något till lärarna, eller mig. Men jag känner honom, och märker när något hänt, och draaaaaar det ur min lilla pojkvasker.

I den nya skolan är de mer än fyra gånger så många (26st) i klassen, och han förväntas passa in likt en pusselbit, men gör det inte alls.
Åtskilliga gånger har vi kallats till lärarna för att Raz inte pluggar som han ska, och hellre tecknar i boken än räknar. Han pratar med de andra och hittar på bus. En liten Emil kan man nog säga.
Min lilla pojke är ingen gruppmänniska och har aldrig varit. Razmus trivs i små klasser där fröken har tid. 
Så vad gör vi? Letar privatskola? Avvaktar?
Men har vi råd att vänta? Det är nu han skall lära sig grunden till allt. Att vara skoltrött som nioåring kan inte vara lätt. Jag älskade skolan.

Det är skrämmande att många ungdomar som går ut skolan inte ens kan läsa och skriva. Eller hur?
Men underligt är det inte. Med så stora klasser som nu kommer säkert problemet att eskalera, och de som vill ha hjälp ses förbi, orkas inte med och trampas ned. 
Det är en tuff värld vi lever i, och jag gör allt för att lindra fallet för mina barn, men är bara människa.

Idag var det stökbök här på morgonen, de två minsta var trötta och griniga, ville inte klä på sig, äta mat eller borsta tänderna. Tiden gick och när vi kom till skolan var det bara fem minuter tills det ringde in, men vi hann...

Nu skall jag redigera mitt bidrag till den kommande antologin med Hälsingeskrivarna, och sedan börja med skrivandet på manuset Hat och en gnutta kärlek.
Inatt höll jag på med det tills ett, sedan gav jag upp. Vi går ju upp sex.

Ha det gott, och trevlig helg om du inte kikar in.
Kram

6 kommentarer:

  1. Hej vännen
    Tycker du förtjänar en bloggutmärkelse och du hittar den på min blogg: http://kim-m-kimselius.blogspot.com/2012/01/en-fin-manniska-rakt-igenom-som.html
    Kram Kim

    SvaraRadera
  2. Känner igen det där med att ens barn inte litar på att en vuxen på skolan kommer att ställa upp.
    Periodvis har mina barn (alla som går/gått i skolan), varit som tysta små musslor men aviga till max i humöret.
    Då vet jag ju genast att det är något knas som hänt och måste som du, dra det ur dem.

    Men att en kastad snöboll skulle vara värre än att bli nypt i kinden ...?
    Självklart är idealbilden att barn inte slåss men det lär ju aldrig inträffa!
    Incidenter händer med många personer hopträngda på begränsad yta.

    Svårt val ni står inför med alternativa skolmöjligheter.
    Där vi bor, är det svårt - men inte omöjligt - att byta till en annan skola. Det blir en fråga om bensinräkning och körtid.
    Stockholm har det något mer förspänt med kortare avstånd (och förfärliga köer om det vill sig illa) till andra skolor så jag skulle nog i er sits ha tagit mig en rejäl funderare på hur jag ville att mitt barn skulle bli bemött.

    Som du så riktigt påpekar, är det nu han behöver lägga grunden till all kunskap.
    De här första åren är jätteviktiga för att det ska kunna flyta på bra framöver.

    Tänker på er, kram!

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Tack för din hälsning på min blogg!
    Jag beundrar dig som hinner skriva med tre små barn! Det kräver en väldig självdiciplin!
    Vi har också tre barn och jag läser ditt inlägg idag och känner med dig. USCH, så jobbigt det är att oro sig för sina barn. Det gör man såklart alltid mer eller mindre, men just när det händer något där man känner att ens egna avvägningar är väldigt viktiga då blir det extra stressigt. Med TRE barn har man i princip jämt något sådant case igång :) . Vi har också ett äldsta barn som man får dra ur all info och två som pladdrar på hela tiden...
    Håller med dig om att skolan är superviktig, barnen spenderar mycket tid där och är ganska utlämnade. Kan inte ge dig något råd eftersom jag känner er för lite, men önskar dig stort lycka till med funderingar på hur ni ska göra!
    Trevlig helg till dig också!

    SvaraRadera
  4. Tack Kim för utmärkelsen, och tack snälla Mångmamma för att du bryr dig.
    Vad roligt att höra av dig Franziengland

    Tre barn är både roligt, oroligt och spännande, men ibland känner jag mig ganska liten mot världen i övrigt.

    Vi skall sätta oss ned i lugn och ro med Razmus och fråga hur han vill ha det. Den yttepyttelilla skolan han gick i från början lär vara bättre idag, men...består av tre elever. Hm...tänk, tänk, tänk....

    SvaraRadera
  5. Jag förstår precis hur din son känner. Jag var - och är - precis likadan! Berättade inte saker som hände för någon, men sen fick jag skit när andra skvallrade. Mina gamla lärare gjorde ingenting heller.
    Nu förtiden pratar jag med mina kompisar om det är något.

    Ha en trevlig helg!

    SvaraRadera
  6. Izabelle: ha en trevlig helg du med.
    Jag tror att man måste kommunicera sinsemellan oavsett det gäller vuxna eller barn.

    SvaraRadera