Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



19 januari 2012

Väninnor-sjuka barn och skrivande av manus

Igår eftermiddag tuffade jag in mot city med pendeln, och träffade min vän Susanna, en tjej som inte haft det speciellt lätt i livet, men tagit ett rejält grepp om sitt liv för att styra upp det i rätt riktning.
Att ha en förälder som dricker, eller t.o.m två präglar ett barn. En del blir tysta, andra gapiga, men båda protesterar mot det de blir utsatt för på sitt sätt.
Susanna hade oturen att träffa en kille som dominerade henne, och gjorde så att hennes självkänsla for i botten med ett hårt brak. Idag är hon en blomstrande skönhet både inuti och på ytan, lite ärrad och ibland alltför hård mot sig själv.
.

Min uppväxt däremot var så där perfekt som man bara kan drömma om som barn.
Mina föräldrar bråkade sällan, och när jag tretton år gammal flyttade till farmors hus var lyckan total. Jag fick en alldeles egen häst. Hon hette Lady och var knappa ett år, alltså inte ridbar.
Farmor och farfar flyttade in i vårt gamla hus medan jag och min familj installerade oss i deras gamla hus som var en lantgård belägen ungefär ett stenkast från oss. En romantisk idyll bredvid vattnet. Ett paradis för ungar som älskar djur.

Under åren som gick ägde jag hästar, kaniner, harar, ökenmöss, kanariefåglar, katter i massor, hundar i parti och akvariefiskar, grodyngel, ekorrungar, kalvar, lamm och en hel del vilda djur.
Jag fann inget nöje att åka till kompisar under veckorna, och hann inte heller. En häst tar mycket tid.

Nog om det...

När det gått ett antal timmar och ett fat med nachos inmundigats är det dags att säga hejdå.
Mörkret ligger som en svart ogenomtränglig mantel över Botkyrka, och min bil står naturligtvis där det inte finns en enda lykta. Du anar vart jag vill komma va? Det är inte lätt att vara mörkrädd här ute på landet, jag lovar. Mitt stackars hjärta höll på att slå sig ur kroppen, så rädd var jag. I min fantasi dök elaka mördare upp, och andra underliga varelser. Min hjärna skapade snabbt något farligt av en soptunna som ramlat omkull, och då jag öppnade bilen tände någon billyktorna på andra sidan parkeringen. men åkte inte iväg. Hm...behöver jag säga att jag funderade både en och två gånger på varför.
Nåväl, jag startade bilen, värmde upp den, och åkte hem.

Efter att vi lagt småttingarna som varit lite stökig i magen under dagen och stannat hemma, satte jag mig vid teven med Peter en timme, sedan skrev jag resten av natten.

Nyss åkte Peter iväg med Zabine och Razmus till skolan medan Lilleman fick stanna hemma hos mig. Han är förkyld igen. Två ynka dagar hann min son vara på dagiset, sedan snorar han.
På BVC:t sade barnmorskan att Hampuz eviga fökylningar antagligen beror på att han fick i sig bakterier bara tre dagar gammal, och då blev rejält förkyld. Och det var inne på neonatalen (han är född v.33 + 6 dgr)
Som tur är kan jag vara hemma med honom så mycket som det krävs eftersom jag är arbetslös. Annars skulle det bli kris. Hampuz brukar vara hemma i snitt varannan vecka.

Nu skall jag, Hampuz och hundarna gå ut på promenad, sedan startar mitt fortsatta skrivande på manuset.
Är just nu uppe i 52 172 ord, och bygger varje dag på med fler.

Ha en bra dag

2 kommentarer:

  1. Harar och ekorrungar?
    Har ofta tänkt tanken på hur det skulle vara att ha ett "vanligt" jobb?
    Med alla små som ofta avlöser varandra i sjukdomsperioder, skulle jag antagligen vara mer hemma än på något jobb.
    Peppar, peppar har de varit ovanligt friska, än så länge.
    Nu är det jag som försöker ignorera en begynnande förkylning hos mig själv.
    Kram.

    SvaraRadera
  2. Ja det är inte lätt att ha många barn. det skall Gudarna veta. Det är alltid någon av dem som snörvlar, hostar eller har magproblem. Löss har jag hittills sluppit, men det är väl bara en tidsfråga.
    Jag har varit hemma i massor av år med småttingarna men straffas också för det valet. Ingen a-kassa snart, och jobben ramlar inte över mig.
    Angående harar och ekorrungar, så kan jag berätta att min pappa var och är viltvårdare.
    Det var nästan tomt på harar ute i naturen efter en epedimi av myxomatos bl.a så vi födde upp harar som vi släppte ut i skogen. Ekorrungarna var sådana jag hittat i skogen, ofta med brutna ben eller inre skador. De dog efter bara några dagar till min stora sorg.
    Pappa hade ekorrar hemma varje sommar när han var liten. De rev sönder gardiner, och kraschade blomkrukor i parti och minut.
    Av den anledningen upprätthöll han inte traditionen då han fick egna barn.
    Ha en härlig dag
    Kram

    SvaraRadera