Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



7 februari 2012

TEMA Delegera

Det där med att delegera ligger inte riktigt för mig.
Min karl hade väldigt svårt att ta det då vi träffades, för jag var en klara-själv-kvinna medan hans ex varit hjälp-jag-kan-ingenting-kvinna.

Jag har min kära mor och far att tacka för den attityden. Hemma på bondgården görs ingen skillnad på man eller kvinna, ung eller gammal...alla skall hjälpa till med allt. Både inne och ute.
Så att sätta upp en bokhylla, eller måla en lägenhet tedde sig inte för mig som ett oöverstigligt monster, utan jag gjorde det...annars blev det inte gjort.
Utan att tveka bytte jag proppbottnar, rensade avlopp, lade golv och lagade cykeln. Det jag inte kunde lärde jag mig på vägen. Något min käre fader lärt mig. 

Efter att jag varit singel i massor av år och började trippa upp mot trettio och trettiofem kom mamma åkande till stora staden Stockholm där jag bosatt mig, och hade ett allvarligt samtal.
Skrattretande nog tog hon då upp dels det här med att jag föredrog killsällskap framför fnittriga kvinnor, och tränade killsporter, klarade mig själv både vad det gällde ekonomi och göromål med lägenheten. 

Nåväl, som trettiosexåring träffar jag av en händelse min nuvarande sambo och får lära om. Han vill försörja mig, göra allt som hör till ett hushåll inklusive diska, tvätta, tapetsera...ja du förstår vart jag vill komma. Peter var som mig, en doer.

Det tog några år innan jag kunde släppa in honom i det där, men än idag kan jag ibland trotsigt säga: "Jag kan själv."
Då skrattar han och rufsar om med handen i mitt hår. "Ja, ja...jag vet att du kan, men jag vill hjälpa dig. Får jag det?"
Ibland lämnar jag över det jag håller på med, men ofta fortsätter jag med det jag pysslade med, och ser hur han tittar över axeln lätt imponerad över att jag som tjej faktiskt inte är alldeles okunnig om hur man kopplar lampor, slipar möbler och en massa annat.

Men idag är läget helt annorlunda. Jag har bytt ut min lön mot föräldrapenning i massor av år, och jag och Peter är ett vi numera, inte han och jag. Ett giftermål är planerat på min födelsedag den 12/12. Min tanke är att då glömmer vi inte datumet lika lätt, och gifter oss gör vi mest med tanke på testamenten och sådant.

Nu har jag delegerat skötseln av två barn till skolan, och Lilleman leker snällt med lego, så nu...skall jag skriva på manuset.

2 kommentarer:

  1. Redig människa reder sig själv eller vad det heter.

    SvaraRadera
  2. Jag ber att få gratulera.

    SvaraRadera