Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



22 februari 2012

TEMA Lojal DEL 6 om Pelle

Chauffören tyckte det var skönt att passageraren var av den ickepratiga sorten. Det var himla jobbigt att dag efter dag babbla sig igenom resa efter resa bara för att vara trevlig. Nu kunde han istället tänka på sin läckra fru. 
Chauffören nynnade med i musiken som spelades i radion.
 ”Okey, ändstation” Han knackade på den sovande passagerarens axel. Nu kände han den omisskännliga doften av sprit, och funderade på vem det här egentligen var.
Snygg kille i sina bästa år, propert klädd, brunbränd. En liten riking skulle han gissa på.
I sina händer höll mannen sin svarta plånbok som buktade betänkligt. Kreditkort? Eller?
Nåväl, här kunde han inte stanna hela dagen. ”Hej, hörru! Lyft på rumpan nu! Jag måste iväg!” Chauffören skakade mannen våldsamt och fick till slut respons för sin envishet. ”Öh, var är jag? Vad händer?” Pelle tittade förvånad upp när han vaknade ur sin slummer.  
Chauffören hade tröttnat och var rejält irriterad ”Här är ändstation. Det var hit du ville. Får jag mina pengar nu! Det blir (han lutade sig in i taxin för att kolla taxametern) fyrahundrafemtio pix. Cash eller kort?” Pelle rotade i sin plånbok efter mastercardkortet och räckte fram det till mannen med kepsen. Chauffören rörde sig med irriterade knyck för nu började han bli less, attans också att ingen hade riktiga pengar längre. Det hade blivit svårt att fula undan pengar när alla alltid skulle betala med sina kort. Suckande plockade han fram avläsaren och drog kortet innan han med en avmätt gest räckte tillbaka det. Pelle tittade på korten av sina döttrar innan han slog igen plånboken och klev ur bilen.

Inne på flygplatsen sjöd det som vanligt av liv. Barn skrek, folk virrade omkring, en del stod vid baren och tittade på alla som rusade omkring som yra höns. Doften av nybryggt kaffe gled omkring i luften utanför cafet och lockade till sig nya kunder. Ibland kom små doftpustar av nybakat bröd, och Pelle drogs ofrivilligt mot doften. ”Mmmm, vad det luktar gott” sade han för sig själv och köpte två pinfärska frallor att ta med sig till kontoret, men vänta nu…
Idag skulle han ju inte gå till sitt jobb, idag var första dagen på hans nya fria liv. han var ingen lojal hund till chefen längre.

Vid biljettdisken stod en äldre dam som intensivt tittade på den underlige mannen som reste utan bagage. Han hade precis beställt en resa till Hawaii, enkel resa! Muttrande gav hon honom biljetten efter att hon kollat hans körkort. ”Allt verkar vara i sin ordning. Ha en trevlig resa då” sade damen och började expediera nästa kund. Snart hade hon lagt minnet av mannen utan bagage långt in i sin hjärna och hade fullt upp med tankarna på sitt eget liv.

Pelle gick ombord på planet med lätta steg, och såg att han fått fönsterplats. 
”Tack så mycket” sade han till flygvärdinnan som visat honom till platsen. 
Pelle satte sig ner och drog på sig bältet, sedan tog han upp ett anteckningsblock han alltid förvarade i sin bakficka. 
Det var en gåva från Carolina som med ett ”Jag köpte det så att du kan skriva alla projekt i den innan du glömmer dem” Några streckgubbar hade ritats på baksidan av någon av hans döttrar, och när Pelle gick igenom blocket såg han sin allra senaste anteckning. Mitt nyårslöfte: Att lära mig surfa. 
Skrattande tittade han i en broschyr om Hawaii som låg i stolsfickan och såg massor av ställen som med stora rubriker skrivit VI KAN LÄRA DIG SURFA PÅ BARA NÅGRA DAGAR! Vackra bilder visade snygga killar och tjejer som gled fram på sina brädor med musklerna spelande under den brunbrända huden., Visst det var reklam, men något måste han väl göra där borta och att surfa hade varit hans stora dröm sedan barnsben då han sett ett program om sådant på teve. 
Pengarna han hade med sig skulle räcka ett tag, men han var ju tvungen att lämna så att Carolina och barnen skulle klara sig ett tag framåt. Hon hade ett välbetalt jobb, men barn kostar, och boende, och mat, och… Pelle tvingade sig själv att tänka på något annat. Att älta tjänade inget till, det var bara att köra. Han hade själv gjort sitt val.

1 kommentar:

  1. Usch vad jag tycker illa om Pelle, mer o mer. Visst kunde han åka, men man ska stå för det man gör!GRRR
    Hoppades det gick bra i Göteborg!

    SvaraRadera