Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



8 februari 2012

TEMA Smörja (Varning för känsliga läsare)

Nu låg han där, redo att ta emot hennes upphöjelse och kärlek
Klar att få en skön massage
Pia satte på sig handskarna och öppnade burken med liniment. Hon visste så väl vad som följde när hon var klar. Förödmjukelsen, tyngden av hans kropp, smärtan då han trängde in.

Kan man älska och hata någon i samma måtta? 

Hon tryckte ned överdelen av fingrarna i burken och drog upp den starkt doftande krämen, lade handen mot hans bara rygg, och gled runt som i såpa över de spända musklerna. Attraherades av den vackra nacken, och tyckte att den enda långa länken av hår var söt. 

"Du är vacker, vet du det?", säger Magnus långt ned i kudden.
Pia låter händerna glida över axlarna på honom, och känner den relativt nygjorda tatueringens kanter mot fingertopparna. Pantern som sträcker sig över hela högra rygghalvan visar klorna och ögonen är gnistrande gröna.

"Är du klar snart älskling?", fortsätter han

"Snart...", mumlar Pia. "Snart."
Hon fortsätter nedåt mot den stenhårda rumpan som har formen av ett platt äpple. All träning gör att kroppen liknar en marmorstaty. Hon vet att Magnus inte tillhör de där som älskar att sola, och vintertid brukar han få en hel del gliringar av vännerna som har en bild av att kroppsbyggare är mörkt bruna året runt. Pia tycker att det är trevligare med den här vita huden än rynkig läderartad som det ofta blir då den utsätts för solariets strålar för mycket.

"Nej du stumpan, nu är det nog dags att jag smörjer dig. Du har väl också muskelvärk? I alla fall borde du ha det efter det där löppasset du gjorde ikväll." 
Magnus vänder sig om så att Pia ramlar av honom.

Hon famlar efter kudden, och vill helst av allt springa iväg. Det fanns två scenarion, antingen nöjde Magnus sig med ett snabbt skjut bakifrån, eller också skulle han dra ut på pinan, knyta fast hennes händer vid sängstolparna och slita av kläderna. Vilket som gjorde det ont, vansinnigt ont. Tabletterna som låg i badrumsskåpet i runda, vita burkar gjorde honom kåt dygnet runt, och hon funderade ofta på att byta ut dem till något annat, men vågade inte.
Magnus öppnar burken och Pia känner den stickande känslan breda ut sig allt eftersom han drar ut smeten på hennes kropp.
Magen knyter sig på henne då hans stora grova hand når lårets insida, och skräckslaget inser hon att han tänker trycka in den i henne.
"Nej!", skriker Pia ned i kudden. "Jag vill inte."
Hon känner hur tyngden av honom försvinner, men vågar inte vända på huvudet. Skulle han slå henne? Slag hade inte ingått i mönstret förut, men det hade varit nära flera gånger.
"Förlåt...jag..."viskar Magnus stående bredvid sängen. "Jag är ingen vidare äkta man va?"
Pia skakar sakta på huvudet.
Magnus börjar gråta och hon hör honom sätta sig på sängen. "Det är de där förbaskade tabletterna..."
Pia väntar, känner kylan i rummet slå mot kroppen, och hör hur en granne stänger den motsträviga grinden i hissen.
"Jag skall sluta...idag...bli bättre på att ta hand om dig.", mumlar han

Pia vänder sig mot honom, hennes hjärta är fyllt av kärlek, men något håller mot. "Lovar du?"
Magnus nickar. "Aldrig mer..."
"Aldrig mer..." ekar Pia
Hon lyfter handen för att lägga den på hans. I huvudet hör hon varnande röster som skriker, och något i Magnus hållning gör att Pia inte riktigt tror att det är sanningen som levereras.

Det första slaget följdes snabbt av ytterligare ett, repet som virades runt händer och fötter skar in i vit hud, lämnade blodiga spår i huden. 
Hon minns inte när hennes nej slocknade, och hur mycket smärta hon tålde innan kroppen stängde av.
Det enda Pia minns är tyngden av kroppen, flåsandet och tystnaden då Magnus hjärta blev hennes livräddare. Slutade slå drogad av kemikalier.





8 kommentarer:

  1. otäckt men tyvärr inte mindre sant för det!

    SvaraRadera
  2. Riktigt bra. Starkt berättat. Gillar inslaget med hissen, det vardagliga och banala och samtidigt onåbara förstärker hennes känsla av utsatthet.

    SvaraRadera
  3. Mycket bra och starkt skrivet!
    Håller med Pia, det där vardagliga förstärker verkligen utsattheten, och det gör texten ännu mer otäck.

    SvaraRadera
  4. Bra skrivet. Jag höll andan och kände hennes skräck.

    SvaraRadera
  5. Så otäckt, så otäckt. Men händer i verkligheten. Du förmedlar hennes känslor. Jag känner.

    SvaraRadera
  6. Jättebra, som vanligt! Du är verkligen duktig Anitha, beundrar dig i skrivandet!

    SvaraRadera