Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



29 mars 2012

Dagens fråga-Var går gränsen, och vems är felet?

Idag när jag kom till dagis hittade jag ett papper från föräldraföreningen som berättade att det har varit en incident; En allvarlig sådan.
Ett barn har blivit nedslaget, och sedan har tre andra sparkat på det. 
När barnet återvände till skolsalen blåslaget reagerade inte läraren, och de som gjort det sa naturligtvis inget.

Nu kom det här fram sent omsider, och det har tagit hus i helsike.
Ett av barnen som sparkade har elevassistent som just den här dagen var sjuk.

Nu undrar jag:
Beror det som hänt på föräldrarnas bristande uppfostran?
Eller?
Är skolan för släpphänt? Borde den ha mer koll?
Eller?
Är det helt enkelt så att alla dvd-filmer, tv-spel och annat skapar sådana här barn?
Kanske, kanske det är dags att sätta ned foten och stoppa den här vansinnesdansen där barn lär sig slå ned människor, skada och döda?
Hur ska ett litet barn kunna förstå skillnaden på fiction och verklighet? 
Att personen på spelet kliver upp efter att blivit sparkad i huvudet innebär inte att det är så på riktigt.

Jag har köpt böcker för att visa mina barn hur det ser ut i skallen, och försöker lära dem att inte slå på en liggande, eller mindre. Men om alla andra struntar i det blir säkert situationen omvänd, det vill säga mina barn blir slagna.

Igår var det dags igen:
Lilleman hade två tiror gjorda av dagiskompisar som slagit honom med bandyklubba. Grrr...
Nu hoppas jag att det var en engångsföreteelse, men det lär jag märka. 
Han älskar att leka med barnen, och har hittat två lika lugna som honom.

Vad ska vi göra för att stoppa våldet och den totala bristen på respekt för lärare i skolan?
Ligger plikten på oss som är föräldrar eller på dagis och skola?

Fundera på det och kommentera

2 kommentarer:

  1. Våldsamma barn har nog alltid funnits men jag ser det som ett samhälleligt problem, delvis skapat av den "tågordning" som råder med tidig inskolning i grupp för små barn.
    Om 12-18månaders barn ska infoga sig i ett relativt stort sammanhang, släpps en stor del av naturlig fostran över på dagisfröknarna.
    Vem har det yttersta ansvaret att lära nästa generation vikten av empati, rätt och fel, allmänt folkvett?

    Jag är övertygad om, efter mina snart 22 år som förälder till en stor skock ungar - att huvudansvaret ligger hos föräldrarna - men det förutsätter att de är hemma med sina små längre än 1- 1,5 år.

    Tryggheten i att få växa och mogna i ett litet sammanhang är grundläggande för att kunna verka i det större.

    Som jag brukar säga - vi får de barn, tonåringar och unga vuxna vi förtjänar!
    Ger vi inte av vår tid - får vi inget tillbaka.
    Och skitsnacket om kvalitativ tid kontra kvantitativ - det ger jag inte mycket för.
    Barn vill ha föräldrarna till hands - länge!

    SvaraRadera
  2. Lösningen är lika enkel som självklar - minska barngrupperna. Det går inte att "passa" så många barn än mindre lära dem tillräckligt, och individanpassa ska vi inte ens tala om.

    SvaraRadera