Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



18 mars 2012

TEMA Ett klipp

Det var tyst i barnrummet, alldeles för tyst enligt min mening. Jag smög försiktigt mot det tittade in men såg ingenting. Då hörde jag viskningar.
"Inte för mycket Bea...bara lite..."
"Sitt still, du rör dig för mycket, det blir snett."
"Sch mamma hör oss."

Naturligtvis smög jag närmare och kikade in i den hembyggda kojan som fanns under loftsängen. Bea, Teodor och Arhur tittade skyldigt upp då de hörde mig. Bea höll handen bakom ryggen.
"Vad gör ni?", sa jag oskyldigt och studerade min minsting som bubblade av lust att skvallra på sina syskon.
"Vi leker", sa de unisont och tog tag i varsin barbiedocka.
Det var då jag såg det: Teodor var nästan rakad på ena sidan av huvudet, och det enda som återstod var en lång tafs av hår vid örat. Han vände snabbt andra sidan till och dök ned i legolådan.
När minstingen kom krypande för att krama mig såg jag att han blivit av med i stort sett hela luggen, och att det var snett och vint.
"Bea", sa jag strängt. "Vad har vi sagt om saxar? Är det okej att klippa sin syskon och kamrater?"
"Nä mamma...men...vi...jag...de ville ha mohikanfrissa. Alla på skolan har det."
"Alla...?" sa jag skeptiskt och lade handen på Arthurs hår. "Det här är inte snyggt Bea...inte snyggt."
Jag höll honom om kinderna och tittade honom i ögonen. "Så här kan du väl ändå inte se ut? Killarna kommer att skratta ut dig."
Bea lade handen på min axel. "Mamma, jag menade inget illa."

Bea försökte smita ut genom öppningen, men stoppades av mig. "Stopp där sötnos."
Min lilla flicka tryckte på, och vägrade först möta min blick, men gav med sig och kröp upp bredvid Teodor. "Mamma? Kan man klistra fast håret igen? I alla fall lite?"
"Nej du det kan man inte", sa jag strängt och tog upp saxen som låg på golvet. 
"Vi får ringa till frisören och fråga om hon har tid att klippa er. Jag tror inte att jag klarar av att fixa till det här", sa jag och kröp ut ur kojan.

En liten stund senare kom de ut i köket där jag dukade för middag. Först såg jag inget underligt, men kände en stark doft som jag inte förstod var den kom ifrån. Då såg jag det: De hade limmat fast stora hårtofsar på huvudet, och det var inte snyggt gjort.
"Okej, allihop går till badrummet. Bea först, sedan Teodor och Bea. Nu hoppas jag att det här går att ta bort...annars får jag raka samtliga. 

När jag försökt tvätta bort limmet med shampo flera gånger utan att lyckas gav jag upp och torkade av dem hjälpligt, sedan tog jag fram hårklipparen jag annars använde till våra hundar, och rakade bort allt hår på Teodor, Bea och Arhur.
När de skamsna gick till sitt rum kunde jag inte låta bli att skratta. Barnen såg ut som krigsfångar.

3 kommentarer:

  1. Härlig berättelse. Tror de flesta ungar provat på att klippa varandra.

    SvaraRadera
  2. Hm, känns tyvärr igen!
    Alltför väl!

    SvaraRadera